övermäktigt...

I dag är en mindre bra dag.
Har isolerat mig från omvärlden och existerat.
Varken mer eller mindre.
Tog mig utanför dörren för att besöka min nya psykolog.
Ja, det är dags, jag har insett att jag inte klarar detta på egen hand
och det är i dagsläget alldeles för höga berg och djupa dalar.
Det är mig övermäktigt.

Kändes bra att träffa henne
och jag hoppas att det ska vara givande möten
vi har veckovis framöver.

Det kommer att ske förändringar i mitt liv
och jag hoppas att Ni som lever med mig har överseende
med nya konstiga vanor och ändrade beteenden.
Men jag har förstått att det är något jag måste göra för att överleva
och för att jag ska känna lycka igen.
Lyckan som jag har saknat under en längre period
hoppas jag ska spira i min kropp inom en ganska snar framtid...

Det kommer att bli bra det här...!




I think my soul died a little every day



Jag kan lika gärna erkänna för Er det jag precis erkänt för mig själv:
Livet är lite extra tufft just nu.
Prövningarna är många och aptiten på livet har dunstat.

Men jag kommer igen.
När?
Det vet jag inte, det får ta sin tid
men jag jobbar på det och det brukar vara som så
att man kliver ut starkare efter livets hårda prövningar.

Framöver hoppas jag på att gå en rask morgonpromenad
känna solens strålar mot min kind, lyssnande till fåglarnas kvitter...
och där...där och då känna jag mig LYCKLIG.

Losing Your Memory.



Melissa i Dalhalla = magiskt!!!

För en vecka sedan var jag vid den här tiden
på väg hem i från Dalhalla.
Där hade jag under några timmars tid
avnjutit en magisk spelning med Melissa Horn.

Då ingen av vännerna hade möjlighet att följa med
så ställde min kära sambo upp och vi åkte till Big street och åt lite mat efter jobbet.
En god hamburgare blev det för min del med en isande kall cola.

Kvällen i Dalhalla började med att Mads Langer
började plinka på sin gitarr.
Helt klart musik i min smak
och jag kommer att lyssna på honom i framtiden.



Och sedan klev underbara Melissa in på scen med kompanjoner
och jag fick redan vid första tonen ståpäls på armarna.
Underbart!!!









Lyssna och njut---->KLICKA HÄR!!!!!

ovan ytan...

Jag är en människa som kan vara väldigt stark.
Men jag kan också vara så svag,
så svag att jag inte orkar hålla huvudet ovan ytan.

En sådan dyster period har jag varit i under några månaders tid.
Jag har inte riktigt haft viljan att delta i livet
men jag hänger fortfarande med om än på en skör tråd,
som förra veckan tänjdes så långt att den nästintill brast.
Men support från min bästa vän
och en paus från omvärlden har gjort att jag åtminstone är här.
Nu.

Och jag är tacksam för att det finns underbara människor i min närhet
som stöttar mig och lyfter mig de dagar
jag inte orkar hålla huvudet ovan ytan.
Tack!



reminder to myself...


blir inte som man tänkt sig i bland...

I bland blir inte livet som det är tänkt.
Just nu i denna skrivande stund
kan min sambo ligga på operationsbordet.
Eller så är han redan opererad
och sover alternativt så har de inte ens påbörjat.
Jag hoppas på alternativet i mitten.

I kväll skulle jag egentligen befunnit mig i norra delen av Sverige
med min familj men livets gång
är inte så lätt att förutspå utan man får ta det som de kommer.
Huvudsaken att min käresta mår bra...

För att inte tänka och oroa mig så mycket
så kilar jag över till min kära Michaela
och kolla på film med en påse popcorn.
Alldeles lagom aktivitet denna kväller.



confused...

En ny dag.
Fortfarande alldeles förvirrad.
Lite ledsen och det gör mig ont att vara ledsen.
Sover sådär om nätterna och vaknar allt annat än utsövd
men för att göra min kropp lite gott
tänkte jag faktiskt knata runt Limsjön.

Sortera, reflektera och kanske komma till beslut.
Åhh...vad jag önskar att mina vänner fanns hos mig nu.
Ni är saknade kan jag lova!!!



Mina godingar Kicki och Johanna...
en befinner sig nu i norr och en längre ner i söder,
i min gamla hemstad...




Söta underbara Lisa, saknar dig <3



Och här har vi snyggingen Michaela
som även hon är på resande fot...
nämligen i ett varmt land.

Sedan finns det inga fler bilder
på de som saknas men ni vet vilka ni är!!


ett av mina smultronställen...

När jag behöver andas och få lite tid och rum för mig själv
så tar jag bilen/cykeln till denna platsen
och insuper frisk luft och vacker atmosfär.
I lördags hade jag mina två tokar med och de älskade det!!

(Tankar snurrar fram och tillbaka
vilket ger mig en olustig känsla av maktlöshet.
Frustrerande till tusen
men bara att ta på sig de sköna skorna
och ta en promenad för att sortera tankar och känslor.
Den bästa medicinen enligt mig
och det fungerade hyfsat i lördags).

Miljön gav mig ro och frisk luft fick jag i mängder.
Hundarna rastade sig själva både i vatten och på land.
De busade och såg så enormt lyckliga ut
över friheten att jag mitt hjärta tog glädjeskutt.

Lämnade mitt lilla smultronställe
med ett leende på läpparna
och två mycket trötta hundar!!
















hur vet man?

Hur vet man att de rätta besluten tas?
Att man väljer rätt?
Magkänslan säger en sak, huvudet en annan.
Jag brukar följa magkänslan
men på senare år har jag blivit så enormt rädd att göra fel.
Varför vet jag inte för det är inte likt mig.
Jag brukar kasta mig in i saker med huvudet före
med mottot att "det ordnar sig".
Livet var väldigt enkelt då.
Enkelt och lustfyllt.
Nu känns det som att jag krånglar till allt
genom att analysera allting
och vara "rädd" för att lita på magkänslan.
Jag vet att det är delvis mitt fel
som låtit det blir som det blivit,
som har tillåtit rädslan att ta över mer och mer
men samtidigt så har jag nu kommit till insikt
att jag är precis som jag var då.
Jag måste bara våga!

För 28 år sedan...

I dag säger jag Grattis på födelsedagen till mig själv!
För 28 år sedan kom lilla jag till världen
och det är väl fantastiskt hur mycket som händer på alla dessa år!
Nu är jag vuxen(blir jag någonsin det?),
sambo, tjock och hundägare
men jag är också väldigt lycklig!
Det är det viktigaste av allt!!

Nu på eftermiddagen har jag haft trevligt besök
av de närmsta och käraste som jag har här i Leksand-
så glad att Ni alla finns!!!
Nu ska jag äta middag, har inte ätit lunch eller frukost i dag
utan enbart sockerstinna saker så mår lite lätt illa nu,
men det går ju över
och det är tack och lov inte så ofta det händer.

Fick fina paket och jag är väldigt tacksam för all omtanke!!!

Tack, tack, tack, tack....för allt!!
Love you!!

Påskdagen.

Påsdagen bjöd på en mindre sovmorgon
innan vi begav oss till Ullvi för att ta en promenad.
Hundarna hade enormt mycket spring i benen
och självklart ska de få göra av med lite energi.
Strosade ner till älven
där dårarna sprang rätt ut i vattnet och simmade.
Burr säger jag men de var så glada att få svalka sig i värmen.

Lekte och kastade lite pinnar som de fick simma
och leta efter innan vi knatade en liten bit till på byvägarna.
Det är så skönt att vandra där inga bilar åker
och bara ha åkermark runt omkring.
Jag kände mig så tillfreds och nöjd med livet,
att få vandra där med mina tokiga hundar och bara må gott!

När vi kom tillbaka till gården så blev det hem
och lämna de små som inte mår bra i bilen
och sedan var det matshopping som stod på schemat.
Hem och tillaga fläskfilé med ugnsbakad potatis
och tzatsiki som vår huvudrätt
och sedan min gudomliga jordgubbspaj till efterrätt.

Vid ungefär halv två började Grynet
pipa och gnälla på balkongen för mamma och Zigge
parkerade bilen och hon hörde deras röster nere på gården.
Trevligt med lite besök från dem
och vi bjöd på maten som jag nämnde ovan.

Blev en lugn dag på balkongen
och jag tror inte att jag hade orkat så mycket mer.
Zigge fick även sitt paket i förskott då han fyller år i dag!!
Grattis på födelsedagen!!!!

På eftermiddagen när de begav sig söderut i Dalarna
så tog vi med oss hundarna på en promenad
till folkhögskolan för lite bad.
Jag och T stod på land och skakade på huvudet åt dårarna
som lekte i vattnet och när de verkade nöjda
så knallade vi vidare ut på Åkerö.
Familjen Tegelmark/Bergström var hemma
och vi hade sådan tur att de satt ute på altanen och gottade sig,
vi slog oss ner och blev kvar tills solen gått ner
och kylan trängde in i märg och ben.

Promenaden hem var en pina på grund av kylan
men alltid välgörande att röra på benen.
Somnade efter lite zappande och
det var ett leende på läpparna
efter att ha träffat alla goa människor under dagen!!

musiken speglar min själ...











Musiken speglar min själ...

varken eller ELLER antingen eller?

I dag är det tisdag.
Jag borde vara fylld med energi
men den är faktiskt som bortblåst.
I huvudet finns det energi som spritter och vill ut
men samtidigt så finns det en tung känsla
som jag inte lyckats mota bort ännu.
Jag känner mig lite vilsen
och har ett inre som velar och motarbetar.

Lite varken eller.
Jag håller inte på att drukna men jag flyger inte heller
och jag tror att jag föredrar antingen eller.
Vill inte ha mellanmjölk
för då kommer inte jag som person fram ordentligt.

För som person så är jag sprudlande glad, ser möjligheter,
gillar utmaningar, älskar att sprida energi och umgås med godingar,
hitta på bus, vara spontan och jag älskar förändringar.
Men sådan är jag inte just nu och det skrämmer mig.
Jag känner inte igen mig själv längre.
Vart någonstans på vägen förlorade jag mig själv
och framförallt hur ska jag hitta tillbaka till mig själv?

I dag samarbetera inte kropp och knopp
och därför har det blivit lite pannkaka av den här dagen.
Skulle vilja be mina känslor och min hjärna
att dra dit pepparn växer i bland men vågar inte riktigt.
Klarar jag mig verkligen på egna ben utan ALLA kaosartade känslor?

Jag vet vad jag vill och jag måste bara få mina känslor
att sammarbeta så att jag kan ta mig dit.
För känslan jag har nu är obekväm.
Jag är obekväm.
Och det skaver.


panik.

Gårdagen blev inte som jag tänkt mig
och jag slutade kvällen på soffan redan vid åtta.
Det säger väl det mesta.
Och i morse vaknade jag inte förrän klockan var halv tio.

Jag är totalt slut
och en händelse som uppenbarade sig i går utlöste en panikångest attack.
Förmodligen är det de senaste veckornas stress
som utlöstes av denna lilla händelsen
och efter att jag fick i mig lite dämpande medicin
så säckade jag ihop på soffan.

Hämtat från Wikipedia:
Panikångest, känsla av svår ångestpanik och rädsla för sitt liv som uppkommer hastigt och utan någon synbar yttre anledning. Uppstår ofta i pressade situationer men kan för vissa komma till synes oväntat. Vanliga symptom är hjärtklappningyrsel, ansträngd andhämtning, bröstsmärtor, kvävningskänslor, domningar, stickningar i tinningarna, en känsla av att hjärtat stannar, overklighetskänslor eller en tro på att man håller på att bli galen, svimma eller dö.

Panikångest kan uppstå när en person känner rädsla för att bli ensam eller misslyckas på annat sätt i livet under stark och/eller långvarig stress. Den kan också komma när man tvärtom lyckats slappna av på ett sätt som man inte är van vid, eftersom kroppen då plötsligt kan kännas annorlunda. Panikångest upplevs totalt annorlunda än t ex generaliserad ångest, men har samma bakomliggande mekanismer och orsaker, främst en omedvetet förhöjd anspänningsnivå.

I dag är en ny dag och jag ska alldeles strax i väg på ett möte innan det är dags för möte nummer två. Möte nummer två är ett läkarbesök och jag ska prata om mitt mående. Vet inte riktigt själv vart jag står men jag ska vara helt ärlig för det är för mitt eget bästa.


Ett helt onödigt inlägg känner jag så här i efterhand.

Men nu har jag publicerat det i af.

Så nu vet ni hur jag mår. Punkt.


Åsledstoppen.

Min kära Lisa var uppe i Dalarna på praktik och hennes sista dag innan hemfärd till Skåneland så tog vi oss en liten tripp upp på Åsledstoppen för att njuta av solens strålar och trevligt sällskap. Grabbarna och barnen valde att ta skotern upp och vi "fruntimmer" tog varsin bil och handlade med oss lite ätbart.

Blev grillad korv, varm choklad och skitsnack.
Några av barnen hade full fart i benen medans några sov.
Tobias sprang som en blådåre överallt och ingenstans,
Grynet däremot valde att stanna där maten fanns.

Så underbart att passa på att vara ute i friska luften
och känna solens strålar värma näsan.
Därför är det precis det jag ska göra om en liten stund...
fast solen visar sig inte i dag
så det blir att ta extra djupa andetag med frisk luft i stället.




Lappen grilla korv och drack Pucko...



Härliga Nettan var självklart med
precis som "bilhandlarn" Micke med dottern Ronja.



Två galningar: Tobbe och Porris.



Sista dagen med underbara söta Lisa...saknar dig tjejen <3




Och barnen, Nelly & Max, hade myror i brallan
och sprang så fort benen bar i djupsnön...




Utsikten från Åsledstoppen.





Lille Hampus.



Godingen Ronja.

En underbar söndag!!!

Söndag hela dagen lång.
Nu sitter jag i soffan och försöker övertala mig själv att ta mig in i duschen.
Men än så länge har hjärnan inte övertygat kroppen
om den sköna känslan som kommer att infinna sig efteråt.
Dagen har nämligen varit lång och underbar!

Vaknade lite för trött i ögat men fick ett lugnt uppvaknande så kände mig hyfsat fräsch ändå när vi intog frukost och planerade dagen. Och den slutade som så att vi åkte till Ullvi och tog skotern för att möta upp John, Jenny, Lappen, Henrik och Melwin. Sedan styrdes snoken mot Skinnaråsens skotercafé.

En härlig tur trots att det regnade hela vägen upp
men det gjorde inget jag hade fullt sjå att hålla fast mig
och stötta med benen för att inte få så hårda smällar när vi slog igenom.
När vi var framme i Skinnaråsen mötte Nettan, Max och Hampus upp oss
och ägaren kom med menyn. Det blev en underbart god potatissoppa
med korv och varmt bröd till huvudrätt
och sedan en mumsig blåbärspaj till dessert.
Allt smakade gudomligt!!!!
Så himla roligt att tyskarna(de som har caféet och som jag känner lite sedan tidigare)
har startat upp detta
och vi kommer garanterat och göra ett nytt besök där denna vintern.
Ruskigt bra initiativ av dem!!

På hemvägen så gade vi justerat fjädringen så resan blev lite lättare och tur var väl det för orken började tryta...men så skönt att vara ute!!! Älskar frisk luft, fart och vänner!!
Hemma i Ullvi så var det bums in i bilen för att åka till Noret och möta Tobias som har kommit hem efter en vecka i Gävle. Härligt att ha en liten tok i hemmet igen men just nu efter lite mat så ligger han utslagen på golvet. Tror det kan betyda borta bra men hemma bäst...

Promenad med mannen och klockan blev alldeles för mycket så jag fick kasta mig i bilen och åka till Åkerö för årets första Friskis pass. Vi funktionärer fick en lite smygpremiär på det nya passet Flex som kommer att gå på torsdagar klockan åtta.
Jag som kom in i sista stund hade inte med mig något och körde passet i mitt underställ och i strumplästen. Så med det säger jag att det fungerade utmärkt. Passet utgåt mycket från dynamik, rörelse och sträckning av kroppen. Underbart skönt för en stel tant som mig och jag kommer vara en given besökare på torsdagspasset, just för att utöka min rörlighet.
Och i dag var passet perfekt.
Efter de smällar jag fick på skotern så knakade det gott i ryggen under vissa övningar och nu har ja ginga känningar av sneda kotor längre. Ett riktigt gott betyg!

Jag tycker helt klart att ni ska komma och testa,
ge det några gånger för att få ut så mycket som möjligt...
vi ses där!!
Citat från Friskis & Svettis Leksands hemsidan: "Träna och utmana din funktionella rörlighet, den naturliga flexibilitet din kropp behöver. Du mjukar upp och sträcker ut dina muskler en i taget, eller i totala övningar för hela kroppen. Träningen är fokuserad med dynamiska, tydliga och energifyllda övningar.
Passet vänder sig till dig som är igång och tränar
och vill komplettera med träning för din rörlighet."


Mat intagen.
Omelett med stor grönsallad till...mums!!!
Precis det jag ville ha och då är mat sååååå gott!

Och nu har ni min dag i komprimerad form.
En härlig söndag som har tillbringats på bästa sätt.
Önskar verkligen och hoppas på att ni haft det lika gott som jag!!
Nu ska jag övertala mig sjäkv via Kicki på chatten att gå in i duschen...so long!


Äta eller inte äta?

Goddagens!
I dag är en dag som är lite svajjig.
Jag är inte på topp, absolut inte men jag mår inte katastrofalt heller
dock är det något som ligger och gnager inombords.
Det är ett litet skavsår som känns om jag rör mig i fel riktning.
Och i dag rörde jag mig nog lite fel för just nu smärtar det.

Jag blev glad för en sak
som jag sedan insåg att jag inte kommer kunna genomföra
på grund av min katastrofala ekonomi.
Och det är övergående(alltså ekonomin),
jag vet det
men det har varit under så enormt lång tid nu att jag tröttnat. 
Kan liksom inte ha det så här. 

Varför känner jag denna känslan?
Jo allt började när jag tog beslutet att bli sambo.
(Tro nu inte att jag inte vill bo med min älskade men allt började då).
Jag fick en aningens bättre ekonomi men det visade sig försvinna ganska omgående då det visar sig att när man är sambo så måste man äta. Och det är där jag sparat in pengar tidigare. Jag har för att spara pengar låtit bli att äta men det går inte längre för då blir mannen hungrig. Inte bra.
Så nu när vi äter hemma så försvinner mina kronor som jag tidigare lagt på att göra saker som får mig att må bra, till exempel att fika med vännerna, se en bio och annat smått och gott.
Mina vänner är det vackraste i mitt liv och jag skulle inte vilja leva utan dem och vill ju visa det!!! Men nio av tio gånger så måste jag tacka nej när det händer saker som de ska ut på. Hur ser det ut egentligen. Självklart tror jag att de förstår innerst inne men det jag menar är att det är lika tråkigt för dem som för mig när jag konstant säger nej.

Visst jag är fullt medveten om att man måste äta
men jag är en sådan person som vill vara aktiv och göra saker
vilket har begränsats nu.
Många kanske skriker rakt ut nu när jag skriver att jag inte äter
men det var en prioritet som jag personligen har.
Jag klarar mig utan mat om jag får göra roliga saker med mina nära och kära.
Kan inte riktigt förklara det men jag fungerar bättre utan mat.
Dock gör inte min kropp det och nu står jag här.

Jag blir mer och mer deppad, tappat lust och inspiration
men framförallt tappat min positivitet.
Det är något som jag saknar och vill ha tillbaka
men gropen blir bara mer och mer djup
och snart räcker inte stegen ända upp till kanten.

Kanske blir det bättre om jag finner ett jobb men tills dess då?
Och om inte det är lösningen då?

Frågan är nu bara hur och var jag ska finna min positiva sida igen?
Någon som har bra tips att dela med sig av?


tårar trillar nedför min kind

Jag är tom inombords.
Helt totalt, känslomässigt utmattad
och jag känner alldeles för mycket.
Gråter för minsta lilla sak
och det är ingen överdrift.
Jag menar att jag gråter för allt.

Jag är ledsen men inte ledsen för att något ont har hänt
eller att jag gjort illa mig...
jag är ledsen med en känsla av sorg.
Det som rör sig i huvudet är allt som händer och sker.
Saknade personer, roliga händelser, minnen, stress, mig själv, saker som ska göras, saker och människor som jag inte hinner med i den mån jag önskar. Ja precis allt trillade över mig denna veckan efter att jag fattat detta beslutet som tyngt mina axlar i alldeles för många månader. Jag antar att när jag väl tog ett beslut så släppte en så stor tyngd från mitt hjärta och allt som jag puttat åt sidan under "beslutstiden"(läs: gruva sig och vänta in i det sista för att fatta ett beslut- tiden) att jag fått denna sorgen inombords.
Självklart så spelar mitt hemskt dåliga samvete in också
men det spär ju bara på mina känslor av sorg.

Det går bra vissa stunder under dagarna
och sedan kommer dessa känslor
och övermannar mig totalt.
Och då menar jag totalt.

För att ni ska förstå så kan jag ta ett litet exempel.
Kollade på Sex and the city i går kväll och en scen i den filmen är hysteriskt rolig.
Charlotte som är den pryda i tjejgänget är i Mexico med sin vänner och är otroligt rädd för att dricka vatten och inta sådant som inte är värmebehandlat....hon är i det stora hela manisk med alla sina puddingar och vattenflaskor. Men sedan händer det som inte får hända.
Hon skiter på sig...inför sina bästa vänner och där brister det...så hysteriskt roligt(inte alls lika roligt att försöka skriva och berätta om det- se filmen är mitt tips!). Men i går så hade jag det mysigt i sängen och sedan så kom denna scenen och jag börjar skratta och gråta i en och samma veva. det blir liksom så roligt att jag gråter.

Så här sitter jag med darrande underläpp i soffan
och hoppas på att mina känslor ska ge med sig
snarast möjligt.
Tidigt sänggående i kväll
så kanske det lättar lite till morgondagens uppgifter.





ett beslut...

Varför ska det göra så ont att ta vissa beslut här i livet.
Att känna att det som kan vara det bästa för mig
är det som gör människor i min omgivning besvikna.

Jag har en stor klump i mitt bröst och den smärtar enormt mycket.
Är det något jag avskyr som mest är det att svika människor och det känns som att jag har gjort det nu. Enormt mycket. Och när jag skulle ringa och meddela mitt beslut lyckades jag haspla ur mig det innan tårarna började trilla. Och nu kan jag inte annat än att undra om jag har valt fel.

Varför ska man måsta tänka på sig själv?
När jag gör det,
de få gånger de händer så gör det alltid mer ont
än det gläder mig.
Är det så det ska vara?

Nu är beslutet i af taget och jag har meddelat vederbörande
men mina tårar slutar inte falla för det
och smärtan vill inte minska.
Hur ska detta kunna sluta bra?

Dagarna kommer att fortsätta att rusa framåt
och jag känner oro...en stor oro...
en oro som ger mig ångest...
för snart kommer jag att stå där och vara ensam.
Ensam i en stor värld som efter två års tid
känns enormt stor, farlig och skrämmande.
Och det är inte i någon positiv bemärkelse.

Om vi backar några år så såg jag en sådan här "situation" som en stor utmaning
men med ett förlorat självförtroende så har jag tappat tron på min egen kunskap.
Min vanligaste kommentar i dag är
att det tror jag inte att jag klarar av,
det tror jag inte att jag kan...osv..
Och ju mer jag säger det högt, desto mer tror jag på det.

Så nu sitter jag här i min ensamhet
och vill inget hellre än att bara dunsta.

Tidigare inlägg
RSS 2.0