Sommaren 2006
Till första sommaren i Skåne.
Mina föräldrar var på besök
och vi besökte ett av mina smultronställen.
Stenshufvud, sommaren -06
Stenshufvud sommaren -06
Stenshufvud sommaren -06
Älskade lilla Bingo <3
Första nyåret i Leksand -07.
Såhär såg jag ut mitt första nyår i Leksand.
Det är nu tre år sedan.
Jag bodde inte här då utan blev hitbjuden för att fira in det nya året på baren.
Allt såg mycket annorlunda ut men jag lärde känna många fina människor
och det gjorde att vi lockades att ta steget och flytta hit året senare.
Mycket har ändrats sedan dess men jag trivs mycket bra här
och som det ser ut i dagsläget
är det också här jag kommer tillbringa mitt liv.
Mitt liv tillsammans med min kärlek.
Orden smakar mycket gott i min mun.
total breakdown...
Det brast och jag orkade inte hålla ihop någonting.
Isolerade mig hemma med tvättstuga och ensamhet.
Eller det vara snarare den utlösande faktorn.
Jag önskar att gårdagen inte hänt men jag blev motiverad på ett nytt sätt.
Har som jag nämt tidigare svårt att prata om mig själv.
Spelar ingen roll om det är med min älskade, familj eller vänner.
Såååå många gånger har jag blivit sviken och det känns. Det gör att jag har ett skal av pansar runt mitt hjärta och inte släpper in någon. Och jag är hemskt ledsen om det är någon som känner sig stött av detta jag skriver men det är ingen som vet så mycket som just nu min kära sambo gör.
För i går skrev jag ner en hel del om mitt liv. En kortfattad version varför jag är där jag är i dag. Helt tom kände jag mig under tiden jag skrev och när jag sedan när det var klart så kom ångesten.
Nu hade jag ju fått ner det på pränt och någon skulle ta del av det. Läsa om mitt liv och med det fanns det en risk för att bli dömd. Även om jag visste att risken var liten men man kan aldrig vara helt säker. Det är ju en annans människa och tankar som tar del av mitt lilla liv.
Ingen människa vill gå med ett låst hjärta.
Och därför är jag glad att det blev en sådan kväll som det blev i går.
Det behövdes samtidigt som det är enormt tufft.
Men jag blev inte dömd.
Snarare berömd och med en stor kram kände jag mig lite lättare till sinnes.
Jag behövde den kramen efter att ha blottat mina känslor som jag gjorde. För lilla jag har ingen rätt att yttra mina känslor. Jag ska bara vara tyst och le. Eller så har jag levt tidigare men det var då. Nu har jag lagt detta i arkivet.
För som läget är nu så har jag världens mest omtänksamma
och underbara människa i mitt liv.
Om det är någon som ska lyckas låsa upp till mitt inre så är det min bästa vän.
Med det tålamodet och den viljan han har länkat med min vilja
så kommer vi att klara detta tillsammans.
För tillsammans är vi starka!!
Volbeat. 9 oktober 2010
Håll tummarna....
Våldtäkt eller inte??
badthoughts...
ithurts
ticktock
Jag har duschat.
Så jag är på vägn i säng.
Men jag kunde inte låta bli att skriva om detta ämnet igen.
Det här med att jag måste vara duktig för att förtjäna helt normala saker.
Blir liksom inte klok på det.
Visst går det i vågor men det känns ändå som att jag återkommer till detta stadiet allt oftare. Nu när jag har haft en otroligt effektiv helg så tog jag mg tid att peela hela kroppen och smörja in mig. Sådant som framförallt andra tjejer har som daglig rutin. Men inte jag. Jag anser mig inte ha tid. Så dumt. Otroligt korkat för det går ju enbart ut över mig själv. Nu är jag i af nöjd att jag tog mig tid att göra detta. Känner mig som en ny människa. Nästan i af. Om jag kommer i gång med motionen igen så hoppas jag att jag ska anse mig själv tillräckligt duktig för att få in detta som dagliga rutiner igen. För jag kan helt klart erkänna att jag saknat det enormt mycket.
Bra för välmåendet.
Bra för min kropp.
Bra för mig.
Varför skylla på att inte tiden finnes??
dreams are coming true
never alone, always alone...
Orsa grönklitt...
Under semesterveckan så for vi till Orsa grönklitt på torsdagen
med Wictor och Wilma.
En supermysig dag som bjöd på solsken, skratt och härligt umgänge.
Första brunbjörnen vi såg och han körde en Baloo mot trädet...
ser rätt skönt ut!!
En av två berguvar
Babe...
Wictor & Wilma kollar in i björnidet...
Det här är Losa eller Freja...
En tiger med koll på sitt revir...
Mäktiga sibiriska tigrar...
Vi kollar balansen och jämför med en leopard...
Middag...
Oski hade isbjörnsshow för de små...
Ewa & Wilbär...
Liggställningen är skapligt lik Tobbe och Grynets...hihi...
Spaning efter isbjörnar...
Mys <3
Vargarna var extremt skygga
och de fick vi enbart se i uppstoppad variant denna dagen...
Det var samma sak med lokatterna...
de låg antagligen väl kamouflerade i sitt hägn
och skrattade åt alla som försökte få en glimt av dem...
Leoparden var ganska ny i parken
och visade sig inte för många
då det inte hade acklimatiserat sig i det nya klimatet.
Tråkigt men läste i tidningen häromdagen
att de nu börjat visa sig mer och mer
och uttnyttja sitt fina hägn med lekar
och utforskande av varenda hörn som finns...
Järven som är svårast att få en glimt av
visade sig mer än gärna denna dagen
och sprang fram och tillbaka vid staketet och visade upp sig.
Supersöt!!!
Kamtjatkabjörnen var stor och mäktig.
Svårt att få bild på både den och järven
men väl värt ett besök till Orsa grönklitt
och promenera runt i parken.
Otroligt vackert!!!
Bara å gö´t...
Jag har hamnat i någon form av negativ tankespiral.
Allt jag gör, tänker och känner blir eller snarare känns så jäklarns fel.
Tvekar om min kunskap
och vill inget hellre än att ta det där stora klivet vidare i livet.
Men jag har ju inget att frukta.
Det är bara att göra`t.
Inte blir det lättare av att gå och tänka negativt.
Verkligen inte.
För ju mer negativt man tänker desto mer nedvärderar man sig själv.
Rädslorna hopar sig att man inte ska kunna,
att man inte klarar av det eller att man kommer mötas av ett nej.
Försöker verkligen vända alla mina negativa tankar till något positivt.
För med positiva tankar kan jag komma hur långt som helst.
Jag kan.
Jag vill.
OCH...
Jag ska!!!!
Bara å gö´t...
Jag har hamnat i någon form av negativ tankespiral.
Allt jag gör, tänker och känner blir eller snarare känns så jäklarns fel.
Tvekar om min kunskap
och vill inget hellre än att ta det där stora klivet vidare i livet.
Men jag har ju inget att frukta.
Det är bara att göra`t.
Inte blir det lättare av att gå och tänka negativt.
Verkligen inte.
För ju mer negativt man tänker desto mer nedvärderar man sig själv.
Rädslorna hopar sig att man inte ska kunna,
att man inte klarar av det eller att man kommer mötas av ett nej.
Försöker verkligen vända alla mina negativa tankar till något positivt.
För med positiva tankar kan jag komma hur långt som helst.
Jag kan.
Jag vill.
OCH...
Jag ska!!!!
Minisemester....
John & Jenny Ivarsson.
Födelsedagsfirande på Bygatan.
Då jag har fyllt år och inte ville dra igång någon stor fest eller liknande
så passade det fint med att samla alla nära och kära vänner till Bygatan
för en trevlig middag.
Så den 5 junii(innan födelsedagen ägt rum)
samlades vi allihopa.
Johanna, Stefan, Jessica, Therese, Michaela,
Camilla, Tobbe och Helena.
Så underbart att alla var samlade på samma ställe
och ville dela kvällen med mig.
Åt och drack gott, samtalade om det mesta mellan himmel och jord,
tog mängder av kort och så blev det lite paketöppning också.
Hihi...jag hade tydligen varit snäller i år;-)
Svårt att smygta kort...men mina fina fastnade i af...
Vacker som alltid...
En suddig bild på parfymen som låg i mitt fina paket.
Twenty forever heter den och kommer i från Make Up Store.
Söta Johanna hade snappat upp
att den fanns på min önskelista och gissa om jag blev glad!!!!
Ytterliggare en oskarp bild på det bubbel som bjöds på kvällen till ära...
Undra om det var mitt fokus det var fel på eller kamerans???
Fina flickor som är underbara vänner<3
Efter Bygatan valde vi att vandra vidare
och det blev en koll utanför skutan som hade kö(premiärkvällen),
vandrade till tälten och kollade in dem
då det var "tällbergsforum" med uppträdanden.
Dessvärre var de tpå tok för lugnt för oss partysugna
att vi gick hem till Tessans balle
och slog oss ner för lite shots och jäst vin...hehe...
Efter det hamnade vi på baren
och sedan gick jag tro det eller ej hem långt innan stängning
men efter en sådan lyckad kväll vill man sluta på topp
och det var precis vad jag gjorde.
Gick hem och kröp ner i sängen med ett leende på läpparna
för att jag har funnit så underbara vänner
och att kvällen var så fantastiskt trevlig!!!
Tack för att ni finns!!!
Puss o kram
Nationaldagen.
I år har jag för första gången firat nationaldagen.
Och det var trevligt.
Här i Leksand firas det med allsång i Gropen, tal och uppträdanden.
Vi hade tur med vädret och solen sken så med filtar,
hundar och lite frukost så parkerade vi oss en bit upp och njöt av sällskapet.
Allsångshäftet var i högsta hugg
hos större delen av sällskapet
men jag tror att det var tre stycken som stod för den mesta av sången.
Vi sjunger hellre än bra, hihi!!!
Kärlek<3
En otrimmad skrotgroda...men söt är hon min sessa!!!
Det här sällskapet satt framför oss
och grabben var full i bus så han lånade sin fars mysse
och fyllde den med gräs innan han placerade den åter fint
på sin kära fars huvud.
Och till en början så märkte inte hans far
vad som fann sig inuti hans mysse på sitt huvud
men pojken var så vänlig att han tog av myssen
och då slutade det så här...sötnöten....
Och såklart en bild på mig själv...inte den bästa dagen i mitt liv
men bjuder på denna trots det...
Summa sumarum så hoppas jag detta
kommer fortsätta och bli en tradition.
Mycket trevlig dag och precis så där härlig stämning
som ett nationaldagsfirande ska ha!!
Men sällskapet gör ju allt...så tack för en fin dag allihopa!!!
Stark?
Hur finner man det där läget mellan
för lite att göra och alldeles för mycket?
Jag missar ideligen att stanna upp
när det börjar bli alldeles för mycket inombords
vilket slutar med att det en dag bara rasar.
Bägaren rinner över och jag blir totalt vilsen.
Jag ger råd till mina vänner
och det är något som jag inte tänker sluta med så länge de vill ha dem
men det jag skulle vilja är att kanske någon gång lyssna till dem själv.
Att de rådan jag ger kanske kan fungera bra även på mig.
Sedan så måste jag såklart bli bättre på att lyssna
på mina nära och käras råd.
För jag hmmm:ar och lyssnar till det som sägs
men jag tar inte åt mig innerst inne.
Jag misshandlar mig själv
och placerar alltid mig själv i sista hand.
Ger av mig själv men glömmer bort att vårda mig själv
för att kunna klara av att i längden orka ge av mig själv.
Men hur slutar man upp med sina automatiska tankar
och känner efter inombords?
Hur gör man för att stanna upp och känna efter?
Jag vet verkligen inte och det är skrämmande.
Om jag får nämna det som hittills varit svårast i mitt liv
så är det att lära sig detta.
Lära sig att ta hand om sig själv.
Så om någon har några tips så dela gärna med er
för jag är helt ur balans nu och vill bara gömma mig inomhus
men det hjälper säkert inte så jag möter verkligheten och försöker att le.
Jag tror inte jag klarar av att leva på detta viset länge till.
Just nu biter jag ihop för att ingen i min närhet ska må dåligt.
Om det är rätt eller fel vet jag inte
men människor i min omgivning har en bild av hur jag är som person
vilket gör att man inte vill sabba den och visa sig svag.
Får dagligen höra att jag är en stark människa.
Men om jag hade varit stark
då hade jag varit stark nog att ta hand om mig själv också.
Ett glas med en spricka....
Hur jag än vrider och vänder på allt så blir det bara knas.
Eller kaos inombords.
Just nu känner jag mig svagare än svagast....
som ett glas med en liten spricka i och med risk för att sprickan ska växa sig större
så är man försiktig och tvekar för det mesta.
Kan inte laga mat, tjock, inte tillräcklig för vännerna,
'kan inte säga nej, velar om framtiden, motionerar för lite,
hinner inte med familjen, gör inte tillräckligt bra i från mig på arbetet.
Vad jag än gör så blir det helt enkelt galet.
Och det är inte så jag vill ha det.
Min självkänsla är så otroligt skör
och minsta lilla stress kan sätta allt i gungning
och det är precis det som har hänt i dag.
Då jag inte har någon tro på mig själv så gör det att framtiden känns otroligt skrämmande och jag har ingen tro till att jag ska klara av ett nytt arbete. Trots att det är det jag helst av allt vill. Jag vill arbeta en heltid och känna att det är roligt att gå till arbetet. För det är så det ska vara. Och nu har jag diverse beslut att ta och det känns sådär. Vet inte om jag vet vad jag vill med mitt liv eller om jag är mogen att gå vidare.
Hur ska man veta?
Just nu sitter jag här på soffan
och känner mig tokledsen men inga tårar kommer
trots att jag önska att det gjorde det.
Skulle vilja lätta på trycket litegrann.
Bara lägga mig ner och inte behöva lyfta några fingrar
men så fungerar det ju inte.
Det är ingen som tar hand om mitt liv åt mig.
Ingen som går med hundarna, ordnar maten
eller städar så jag får helt enkelt fortsätta bita ihop
och hoppas på att jag klarar av allt hyfsat.
Tänkte ta och bära några kartonger åt Camilla nu,
sedan blir det promenad med hundarna och efter det matlagning.
Herrn önskade att få någon middag så jag fixar det i dag.
Jag som i helgen kände mig stark
och ganska oövervinnerlig har nu rasat ihop
som ett korthus som möter en vindpust.
Vill inte visa mig för omvärlden, måste jag möta den???
