Frökenfräkenshörn

Nu börjar gratulationerna trilla in.
Och det är lite jobbigt att åren bara springer i väg
och jag inte riktigt känner att jag hinner med.
Jag ligger liksom flera steg efter hela tiden.
Skulle vilja känna mig lite mer synkad med tiden
men det verkar vara en omöjlighet.
Kanske en aning mycket begärt
men tror att det skulle ge mig ett annat lugn.

I vilket fall som helst, oavsett om jag hinner med eller inte
så blir jag i morgon ett år äldre.
En ålder som inte gör varken till eller från.
Det enda som händer är att jag närmar mig 30 med stormsteg.
Men det är okej.

Jag kommer nog alltid vara ett barn på julafton och födelsedagar.
Älskar att få öppna paket, baka samt träffa nära och kära.

Har öppnat lite paket redan och förväntar mig inget mer nu heller.
Glad över att enbart bli ihågkommen.
Så till er som kommer ihåg mig...det värmer enormt mycket!!!

Nu ska det sovas så jag kan få fylla år någon gång, hihi....
Sov gott och dröm sött<3

Nu ska jag bege mig till stallet för att plocka in kusarna.
Kan tänka mig att det skriker i deras magar
och kan ana att mygg och knott börja komma så smått.

Har precis avklarat en promenad med hundarna och söta Mickan.
Skönt att röra på sig lite och bäst att passa på
nu när solen är framme och låter oss njuta av dess strålar.

Dessa små underbara varelser har vi uppstallade på Heden just för stunden.
Märren är i väg på betäckning och kommer hem så fort insemineringen är avklarad.
Och lillplösen släpptes på hingstbete i Forsbacken på tisdagen.
Så det är tomt i stallet...Napoleon har bytt plats med Jenny då han ska ta det enormt lugnt under en månads tid och Jenny behöver trimmas i gång. Och även minska lite på omfånget kring magen. Men de  ska vi nog kunna ordna. Just nu är det super för fröken och hon går tillsammans i stora hagen och det är underbart att se när flockdjur får vara i sin naturliga miljö.



Bergsängs Jenny, 2år



Golden Mine, 4år



Golden Sands, 5år



Chief Delorme, 3år

Nu sitter jag på biblioteket.
Har gjort en sak i dag som förändrar min framtid enormt mycket.
Men såklart enbart till det positiva.
Ett stort steg för lilla mig men jag kör efter mitt motto
att man lever bara en gång och att man då ska leva till fullo.
Varför göra något halvdant och låta rädslorna styra?
Lika bra att våga ta steget
och funkar inte sakerna som de ska så har man i af vågat.
Jag vågar...!!!

Ska kila och köpa mig en glass nu och fira lite grann.
Det förtjänar jag, hihi...
Efter det blir det lite handling, kanske Limsjön runt, matlagning och målning.
Har massa ideér som vill ut
så lika bra att försöka printa ner dem
innan jag glömmer.

Hoppas Ni har en härlig dag med massa solsken!!

Glöm inte att leva varje dag som om den vore den sista!!!!

Kramar

Det känns inombords.
Jag vill inte riktigt erkänna det för mig själv för om jag gör det så blir det ju verklighet. Och det är inte alltid som man känner sig redo eller mogen att möta verkligheten. Framtiden känns så fantastisk på alla sätt och vis men jag har en ganska stor sten som har fastnat i maskineriet och gör att det inte arbetar så som det ska.
Men jag kämpar på och tar dagarna som de kommer.
Det är otroligt skönt och veta att jag inte är ensam
och det har jag fått bekräftat från mina närmaste i dag.
Det värmer ska ni veta
och även om jag helst av allt bara vill gråta
så ler jag när jag tänker på Er.

Fredagen kommer att bli en enormt tuff dag
men jag vet att jag klarar det.
Grät en (stor)skvätt i dag när jag abetade,
enbart för att verkligheten smög ikapp mig.
Men jag tror att det är okej att vara svag mellan varven.
Eller så hoppas jag åtminstone att det är.

Mycket klarar jag på egen hand
och jag ska klara detta också
men det är skönt och veta att det finns så underbara människor i närheten.
Människor som älskar mig för den jag är
och låter mig vara jag.

Nu skriver jag ner vad jag tänker på för stunden.
Måste tömma mitt inre på lite känslor och då jag har lite svårt för att prata om detta så skriver jag det här. På det ställe där människor kan läsa det och dra sina egna slutsatser utan att fråga mer. För i bland så måste jag få ventilera lite och nu är jag inne i en sådan period.
Ska dock försöka skärpa mig och prata mer med mina nära och kära.

Nu ger jag upp för i dag.
Sov gott, kramar

Jag satt och kollade runt på nätet lite och kollade in snyggingen Amandas blogg...
och fastnade för Kent.
Mannen i den vita hatten är så klockren beskrivning av min sinnesstämning.
Kika in hos Amanda du med...------->klicka här!

En bänkrad i en rastlös sen april. Jag tittar över axeln och ser dig blinka till.
Jag kan få dig när du vill. En vind blåser skräp längs korridoren en sista gång. Och du & jag håller andan och håller händer i språnget. Det är inte så långt hem. Än finns det tusentals tårar kvar. De var dina att ge vemsomhelst. Äntligen. De är de dyrbaraste smycken du har.
Så be aldrig om ursäkt igen, äntligen passerar vi deras gränser.

Minns du vår blodsed, våran lag. Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad. Jag minns allt, som naglarna mot glas. Men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt. Men jag ser på din ängsliga hållning, din jagande blick att de känns. Att det är långt hem. Och snart finns det inga tårar kvar. De var våra att ge vemsomhelst. Äntligen. De är de dyrbaraste smycken vi har. Så be aldrig om ursäkt igen. Äntligen sätter du själv dina gränser

Den där pojken jag aldrig kände. Som gick på gator jag aldrig såg. Och tänkte tankar jag aldrig tänkte. Under ett tunt och flygigt hår. Och alla känslor slog och sprängde. Hela vardagen full med hål. I en tid då inget hände. I en stad som alltid sov. Men älskling vi var alla en gång små. Ja, vi var alla en gång små. Ja, vi var alla en gång små.

Jag kastar stenar i mitt glashus. Jag kastar pil i min kuvös. Och så odlar jag min rädsla. Ja, jag sår ständigt nya frön. Och i mitt växthus är jag säker. Där växer avund klar och grön. Jag är livrädd för att leva. Och jag är dödsrädd för att dö. Men älskling vi ska alla en gång dö. Ja, vi ska alla en gång dö. Ja, vi ska alla en gång dö.

I dag är det långfredag.
Och det medför fina minnen för min del.
Varför undrar säkert någon?
Jo...det är nämligen så att på långfredagen för x-antal år sedan
satt jag tillsammans med mamma och Willy(pappa) i bilen
med hästtransport efter.
Vi åkte från Säter till Borlänge för att hämta hem min allra käraste tös.
Det var den dagen Alabama Barc blev min!!!

Vi hade en lite knackig start
när fröken skulle testa mitt tålamod
men skam den som ger sig
och himmel vad vi har många fina minnen tillsammans.
Ridturer som skett olika tider på dygnet, i regn, solsken, snö....underbara galopper på ängarna, bad i Dammsjön tillsammans med Quicken och Maria. Mys i boxen efter ridturen. Minnen från mina cykelturer till stallet under sommarhalvåret, när jag med glädje trampade snabbast möjligt för att få komma fram och krama om. När solen sken satt man ute på gården i Uggelbo och gjorde rent sadeln och tränset grundligt. Jag minns det som i går och är tacksam för att mitt nuvarande tillstånd med delvis minnesförlust inte har tagit bort dessa underbara minnen.

Att jag ens klarat av skola och livet med allt som varit runt i kring
är en gåta men jag vet att hade inte Alice funnits i mitt liv
 hade jag gett upp för länge sedan.
Det är den bästa presenten jag fått av min mor!!!!

I dag är Alice lite äldre och bor med Sofie.
Jag saknar henne varje dag och vill bara gå in i stallet och snusa på henne.
Min skrutta, som jag vet har betytt lika mycket för Sofie som för mig.
Det är något med den där damen som är magiskt.
Hon får en att må bra trots att det är alldeles svart i omgivningen.
Den 3 maj blir gumman 21 år gammal och hon lever ett gott pensionärsliv.
Precis som hon förtjänar.

Jag älskar dig mitt hjärta och du finns alltid i mina tankar!!!!

När jag jobbade i dag så drömde jag tillbaka.
Drömde om tiden i Göteborg
när vi bodde tillfälligt tillsammans med Rickard.
I hans vardagsrum bakom soffan
fixade vi en dubbelsäng
och jag kan inte minnas hur länge vi bodde där
men jag minns att det blev tjatigt i längden.
Inte för att vi bodde med Rickard
för det har jag/vi gjort så många gånger innan
utan mer för att vi som par flyttat
och inte hittat något eget där vi fick vara vi.
Vara ensamma...

Men det var inte det jag skulle skriva.
Vi bodde som sagt hos Rickard vilket jag gilla
då det finns likheter mellan mig och Rickard...
som till exempel att vi är enormt sällskapssjuka.
Sociala och vill jämt göra något.
Inte bara ligga på soffan och dega
utan göra av med några bokstäver från våran härliga bokstavskombination...

Kommer i håg när vi hade matlagningskvällar
tillsammans i det lilla köket.
Fick alltid börja med att röja undan diskberget
som av någon anledning aldrig tycktes försvinna.
Men envis som man är så efter mycket tjat
så lyckades jag halvera det åtminstone...och det var guld värt!!!
Mysiga middagar, filmkvällar men mest av allt våra utekvällar.
Vin på någon mysig krog och träffa folk.
Nattamat någon gång mellan 04-06 på Järntorget efter en lång natt.
Att aldrig hinna med sista bussen/spårvagnen
och måsta ta en taxi över bron.

Eller när man varit på Avenyn och dansat hela natten.
Haft en sådan där prefekt danskväll som man bara kan ha.
Klackarna i taket och snyggaste stassen tillsammans med en god drink.

Kanske en kväll man varit i vasa och druckit billigt.
Suttit i en fåtölj på uteserveringen och snackat skit under bar himmel.
Fått ragg av udda killar
men bara skrattat åt det och vinglat hemåt på klackarna mitt i natten.
Förmodligen sovit i Kingriver hos underbara Linda.
Tagit en svarttaxi dit som gladeligen kört oss till grillen först
innan vi hamnat på rätt adress.
För utan mat i magen blir vi ju aldrig stora och starka...hehe...

Åhhhhh...saknar...

När jag tidigare i dag skrivit om vad folk anser om mig själv
så förstår ni säkert att jag inte längre skäms över att jag säger som det är
och att jag är stolt för den jag är.
 Jag har klarat av mer än många människor skulle göra
och jag kan fortfarande stå stolt på jorden.
Vissa dagar är sämre än andra
och då kanske jag fortfarande kan klandra mig själv lite
men jag har en klok röst inom mig
som säger åt mig att det inte finns någon sanning i det.
Och som tur är vinner den kloka sidan alltid.
Den får dock kämpa.
Men jag ger inte upp.

Skit också...jag trillade i från det jag egentligen skulle skriva.
Jag tänker väldigt mycket nu och allt är i ett enda virrvarr.
Vill inte ha så mycket i huvudet
på en och samma gång då jag inte kan sova.

I morgon ska jag på samtal igen
och jag vet inte om jag kommer så långt.
Hade ett sådant stort kliv tillbaka i höstas
att jag är livrädd för att gå för fort fram igen...
det är det värsta jag varit med om att komma så långt
och sedan braka ihop på nytt. Inte bra någonstans.
Nu är jag rädd både för att gå framåt och bakåt
men jag vet vad jag vill.
Och i min hjärna finns det bara en riktning.

Publicerar detta utan aning om vad det innehåller
men var tvungen att ventilera lite till....

Gjort en hemsk upptäckt nu på kvällen
som gör att jag nu ska utmana mig själv
och jag har redan tagit skrivit ner saker som ska fixas och donas med.
Riktigt skönt när jag får ordning på det och det kommer bli jobbigt
men otroligt roligt på en och samma gång.

Känner mig väldigt stolt över mig själv!!

Nu ska jag sova i mängder...sweet dreams!
Hugs & kisses

Jag orkar inte.
Har ett stort tryck i bröstet över det jag skrev i tidigare inlägg.
Som det känns nu tycker ingen om mig
såvida jag inte har min fina fasad uppmålad.
Tänk om någon kunde uppskatta mig för den jag verkligen är...vilken dröm!

Jag känner att jag inte orkar leka postivi längre.
Vill inte bytas ut som ett par kalsonger/trosor av mina såkallade vänner.
När jag har vänner så är de guld värda för mig
men för vissa av dem så kan man bara ta en för givet.
Jag hatar att bli tagen för givet.

Man kan inte bara tro att man sitter och väntar på ett samtal eller sms
och att när det kommer så ska man släppa allt man har för stunden.
Jag fungerar inte så om man inte skulle göra detsamma om jag hörde av mig...
Ge och ta...någon som kommer ihåg det?
Eller lever jag efter stenålderns principer?

Jag har kommit på det.
Min känsla jag bär på i dag.
Vad det är.
Eller hur man förklarar den.

Jag är känslomässigt bakfull.
Totalt uttömd på allt vad känslor innebär
och nu skulle jag faktiskt behöva en nära vän att bara få umgås med.
Men alla har fullt upp med sitt så jag sköter mig själv.
Ungefär som vanligt.

Dock skulle jag vilja att den här bakfyllan skulle ta och ge med sig.

En dag i somras när Lisa bodde hos mig
så tog vi en tur till Boda och besökte vackra Styggforsen.
Om ni inte varit där så har ni missat något.
En riktig pärla och man känner ett lugn när man befinner sig där.
Själv åker jag dit ganska så ofta
för att bara njuta av miljön och ge tid och rum åt mina tankar.


På väg mot fallet...





Underbara Lisa=)

Vackra fallet...





Skrotan var så klart med...









Trollen i trollgrottan har druckit gott ser det ut som;-)





Kärlek<3

Jag måste ju uppdatera med mängder av bilder.
Och nu kommer det i från våran lilla sightseeing i vackra Dalarna.
Det var när min kära Lisa bodde hos mig och tillsammans
med min mor och Grynet så körde vi runt och kollade sevärdheter.


'

Utsikten i Tällberg.

Classic car week i miniformat...

Fontänen in Rättviks centrum.



Dalhalla.

Nittsjö.



En liten del av allt det vackra som tillverkas här...



Arbetet var i full gång...





Jajemen...



Den lilla hästen och täljaren;-)

Färgbadet...



Säker på handen...



Moi i lugg...saknar...

Kurbitsgrisar...haha...supersöta=)

Snyggt!!



Sötaste Lisa mätt och belåten efter en fika i Mora...



Vasaloppsmålet i Mora.
Mami och Lisa=)

Och sedan körde vi runt Sollerön och hem till lilla Leksand.

EN mycket trevlig dag med mina kära...

Jag har nu fått in lite bilder i datorn från sommaren och hösten.
Helt underbart.
Men fb knarkar som vanligt vilket betyder
att det inte går att lägga upp bilder...snark...

Dock så ska ni få ta del av dem.

Först ut är Thomas 30-års fest.
Den 28 juli så firade vi honom med en härlig middag
på Hotell Lerdalshöjden i Rättvik.
Kan varmt rekommendera att ta en titt på Höjdens hemsida
och göra ett besök där vid tillfälle.
Bätte mat serveras inte någonstans i denna delen av landet.
En underbar middag stod på menyn.
Kan fortfarande känna smaken.
Mmmmm...
Och sällskapet var riktigt trevligt=)



Fina bilar på plats....




Denna har jag siktat in mig på;-) Högt på önskelistan....



Födelsedagsbarnet...!!!!



Födelsedagsbarnet och hans underbara lillasyster
tillika en väldigt nära vän/syster till mig...sötaste Lisa!!!!



En del av det trevliga sällskapet; Erik, Björn, Trond och underbara Kicki.



Resterande; Lisa, födelsedagsbarnet och Fredrik.



Menyn...mums!!!



Vy över Siljan.



Höjdens underbara hembakta bröd.



I goda vänners lag.

En gäst på Classic car week.

Me, myself and I.



Nyttiga ångor och en lång kö från Mora;-)



Kvällen var underbar och minnesvärd.
Hade otroligt trevligt
och hoppas på att få fler sådana kvällar i mitt liv.
<3

Ont.
Det gör så jäklarns ont.
Har en stor klump i magen och ett tryck i bröstet.
har fällt några tårar på vägen hem när jag såg lite blod på vägen.
Vill inte tänka på det men jag vet att det är Gamlens blod.

Jag lyckades inte rädda honom och mitt samvete tär på mig.
Varför?
Jag ville bara att han skulle få leva lite längre.
Det är inte rättvist.
Var så hemskt och komma in i stallet och få en massa nyfikna ögon riktade mot sig...
men det var liksom inte samma sak när det saknades en pålle.
Min underbara pöjk.
Hans box var tom.
Kvar fanns bara nattens bajs.
Men häst, grimma och grimskaft var inte på plats.
Det saknas nu en bit från mitt hjärta.

Vågade knappt fråga Peo hur det gått med risk för tårar
 men jag gjorde det...och det hade gått bra som jag förstod det.
Fanns inte så mycket att prata om i dag.
 Kändes som att vi inte vågade riktigt
då jag vet att det gjorde minst lika ont för Peo som för mig.

Gamlen är otroligt saknad
och det  kommer alltid göra lika ont att han inte finns hos oss.
Han var ju den som tuktade de små och lärde dem att uppföra sig.
Den som alltid var lugn och fridfull ända tills man kom ut i skogen
för då fanns det faror runt varje hörn.
 Minsta lilla förändring från dagen innan vara katastrof
och det var man tvunget till att fjanat för...
men det var liksom en del av honom.
En rolig del för man fick sig många goda skratt.
Gamlen var den som var så himla sur vid maten...
och försökte skrämma allt och alla utan vidare resultat
då man visste att det enbart var tomma hot med bakåtslickade öron.
Samtidigt så var han den underbara som alltid stoppade huvudet i famnen
när det var borstning av huvudet eller tränsning.
Så himla mysigt...

Gamlen...älskade du...saknar dig!!!!
Du är för alltid i mitt hjärta-<3

Jag sitter fast i fåtöljen.
Ska kolla sista avsnittet av
The Hills nu innan jag kilar ut med hundarna.
Vi ska (kopplade) insupa lite frisk luft
och de ska få tömma sina blåsor
innan de är dags för deras middag/kvällsmat.

När de har fått sina behov uträttade
så ska jag återigen inta soffan för att kolla på lite falk.
Har bestämt mig nu.
Det blir Falk i dag.
Twilight dagen innan jag ska på bio med Malin
och se uppföljaren New Moon.

Men för att jag har så lite o göra så delar jag med mig av lite bilder.



Jag för en herrans massa år sedan nere på västkusten.
Kort och rödhårig...men det var en underbar dag årminstone=)


Min dåvarande sambo.
Looking good!!




Färjan mellan Lysekil och Fiskebäckskil.
Saknar...



Strömstad med Thomas och Sandy=)



Stenshufvud med Thomas, Mamma, Pappa och Bingo=)
Lovely dag.



Hässleholm.
En välmående men väldigt utarbetad Ulrika.




Evelina och Pasqual en härlig dag i backen.
Trysil.



Min lilla trasselsudd Bingo....enormt saknad<3

Här kommer lite minnen...kommer att komma flera
men måste be om tillåtelse
att publicera några bilder först och främst...

"Lyssna till din magkänsla fick jag tips om nu.
Och att det som är rätt för mig behöver inte vara rätt för alla".

Så kloka ord och självklart kommer de från en mycket klok människa.
Nämligen underbara Nilla
som jag arbetade tillsammans med på Systemet i Kristianstad.
Saknar henne så mycket.
Det var ett arbete som jag alltid kände glädje att åka till.
 Då är det på riktigt.
Så ska man känna inför sitt arbete.
Dags att flytta nedåt Skåneland igen kanske??

Dagen har bjudit på massa känslor inombords vilket har gjort mig otroligt trött och nedstämd men vi har fixat litegrann i af.  Målat klart köksbordet. Två stolar är grundade och målade med ett lager. I morgon blir det lager två och sedan är det bara två ynka stolar kvar. Och i gott om tid innan Lasse och vår planerade middag här hemma. Sjukt duktig mellan varven men mycket har nog varit att jag pysslat för att inte tänka för mycket. Väldigt bra men samtidigt så känner jag inte när det blir för mycket...och vad gör jag den dagen jag inte har mer saker att måla?
Lite oroväckande faktiskt.

Min stackars vän är sjuker och det blir ingen träff i morgon.
Hoppas hon frisknar till snarast dock!!!

Känns som att det kommer att bli en helg i ensamhet
men jag hoppas jag ska överleva.
 Får väl försöka att promenera
och plugga matte hela tiden så att jag slipper allt tänkande.

I morgon ska jag faktiskt börja med en ny sak.
Förutom havregrynsgröten så ska jag börja dricka ett te som kommer i från naturkost. Det är renande och tar hand om rengöringen inombords. Kan behövas...har nog alldeles för mycket skit som inte kommer ut...
Med motion, bra kost, renande te och massa vatten så ska jag nog få ut det mesta.
Men jag tänkte skriva mer om det speciella te´t i morgon och vart jag införskaffat det!!

Nu ska jag sörpla i mig mitt vanliga passionsfruktste
och sedan krypa till kojs med en bok.

Sov gott!!
Kramar




Foto: Stenshuvfud 16/8-06

Tack ni underbara som finns i mitt liv.
Vad skulle jag göra utan er?
Tack, tack, tack, TACK!!!
Ni är underbara...
Jag älskar er, puss

Har precis pratat med min vän i telefon.
Vi pratar inte så ofta men han är den som betyder mest.
Han har funnits i mitt liv sedan länge.
Vi har båda bott i Hedemora
men han bor numera i storstaden med sin söta familj.
Saknar honom och önskar att vi kunde ses oftare.
Varför gör vi inte det?

Han har alltid funnits vid min sida även om avtståndet varit stort.
Det är en riktig vän...en sann vän!!

Kvällen har varit super.
Blev inte Falun som sällskapet planerat
utan lite otippat hamnade vi i Rättvik.
På Bruntegården.
Är två killar som tagit över det och kör med tapas.
Mums!!
Kan inte annat än vara nöjd med det.
Vi tog in sex rätter totalt som vi delade på.
Blev grillad halloumi med soltorkad tomat,
tortilla med rucolla och ädelost, kycklingbitar med kronätskocka,
 tigerräkor tillsammans med spansk peppar,
 torrkokt potatis med mojo samt kallskuret.
Och sååå gott det var=)
När jag har pengar så kommer jag garanterat att återvända.
Himla mysig miljö och personalen var riktigt serviceminded.

Till dessert blev det varm chokladbakelse
som var skapligt mastig
men för en chokladsucker som mig så satt det fint.

Efter besöket så åkte vi hem och kollade på några fler avsnitt
av Generation Kill med Alexander Skarsgård i huvudrollen.
Riktigt nice och en sådan lugn kväll som jag verkligen
 tror att vi båda behövde.
Slut av arbete och mycket tankar
gör att man måste våga ta det soft på helgerna
även om det var sjukt lockande att gå ut.
Men med tjugofem kronor på fickan så kommer man inte så långt;-)





Här är en ganska sliten Ulrika som nu ska krypa till kojs.
På bilderna myser jag i min nya morgonrock från Hennes.

Och glöm nu inte att ställa tillbaka klockan en timme.
Man tar bort trädgårdsmöblerna = man ställer tillbaka klockan en timme.

Sov så gott.
Puss o kram