Frökenfräkenshörn

I somras träffade jag en person som betyder enormt mycket för mig. Allt var rätt men det blev för rätt. Då gick det inte att hantera och i samma veva dök jag in i "väggen" igen. Så det som var så rätt blev så fel i slutändan och det gör fortfarande ont. Jag tänkte fortfarande på denne personen och önskade att denne fanns i mitt liv. För du är saknad. Och även om det är svårt att tro mig så lovar jag dig att du är enormt saknad. För det är få människor som är så underbara som du.
Jag kände mig glad och positiv med denne personen och jag hoppas att jag inte enbart solkade ner dennes liv för mycket. Jag kommer på mig själv med att minnas tillbaka på allt roligt, mindre roligt, alla upplevelser och alla fantastiska minnen som jag bär med mig. Jag vill inte minnas för att det gör för ont men samtidigt så är det en läxa jag fått lära mig.
Livet är en lektion som man aldrig kan sluta närvara på.
Men i bland önskar jag att jag var fullärd.

Varför är det så att en människa hör av sig
när man liksom gett upp hoppet redan?
Som en jävla studsboll som återkommer när man släppt garden...
Skit också....
Hur gör jag nu?
Blir alldeles förvirrad...

Tvättat av mig det lilla smink som fanns i mitt ansikte.
Ska alldeles strax borsta tänderna och sedan krypa ner.
Har haft en otroligt trevlig kväll hemma hos bästa Johan.
Blev bjuden på god mat(fläskfilé och potatisgratäng)
som smakade mycket gott.
Värden drack gott vin men jag höll mig till att sippa på alkoholfri päroncider
(Tack fölisen för att jag käkar smärtstillande i stället för att dricka gott chilenskt).

Perfekt lördag kväll när man ska ta det lugnt
och inte göra ansträngande aktiviteter.
Tack Johan för en otroligt trevlig kväll!!!

I morgon väntar en dag som är fullspäckad,
precis som mina fyra kommande veckor.
Massa äventyr och nya saker som väntar.
Fick mess av en gammal vän/pojkvän i går och vi bestämde träff någon gång under april månad så det ser jag verkligen framemot. Sist jag såg honom var under tiden i Göteborg så det kommer bli ett kärt återseende i Stockholm om en månad drygt!!! Saknat min vän enormt mycket...för sms kontakt kan inte mäta sig mot verkligheten...oihhhh...längtar!!!
Men nog om det...nu kryper jag i säng.
Sov gotter...kramisar

Så där ja...
Då ligger man och gråter i soffan för ett Sex and teh city avsnitt.
Säsong tre andra skivan sista avsnittet.
När Charlotte gifter sig med Trey och girlsen är tärnor.
Carrie berättar strax innan bröllopet
för underbara Aidan att hon varit otrogen med Big.
Flera gånger.

När de sedan träffas utanför kyrkan
så berättar Aidan att han verkligen älskaDE Carrie.
Och sedan skiljs de.

Tänk att alla vill vi vara så där härligt lyckliga med en underbar partner.
Likt förbaskat så vet jag att många med mig väntar på Mr Big.
För de flesta har nog upplevt
eller kommer att uppleva det där speciella
som finns mellan två människor.

Och det är inte alltid som man vill ha tillbaka själva förhållandet
utan det kan ofta vara den känslan
som det frambringade...
man är liksom kär i känslan och inte i personen.

I allafall så undrar jag om man ska vänta på Big
eller om man ska leva med den som är fantastisk,
underbar, snäll, omtänksam...
you  name it he got it...
den som redan finns i ens liv.
Det är ett beslut som man måste ta
annars riskerar man att såra väldigt många på vägen.
Och det är inget som jag tänker göra...
Om man väljer att inte vänta på Mr. Big...
tar man då det näst bästa  
eller är man bara klok som går vidare?
Jag menar, vi förtjänar ju alla det bästa
och vad är då det bästa i detta fallet?

(Dock är livet fullt av farthinder och vi gör alla våra misstag..
därför är jag glad att jag har mina underbara vänner som inte dömer mig.
De finns vid min sida och det är därför jag älskar dem).

Hur fungerar det egentligen?
Alltså har storleken betydelse?
Och då menar jag inte något sexuellt...
Jag menar rent generellt...är det största det bästa?

Måste killen vara längre än tjejen?
Ja jag vet att det är en ytlig fråga
och svaret man alltid får är att det är klart att det inte spelar någon roll,
huvudsaken att man älskar varandra.

Hur kan det då komma sig att det allt som oftast
kommer en fråga från bekantskapskretsen
när man börjat dejta någon och den situationen har uppstått...
...situationen där vännen börjat dejta en person som är kortare.
Men är det egentligen emot reglerna att ha en kortare partner?

Nu kommer jag säkert få hatiska kommentarer om detta
men det är bara en fundering som jag har...
det liksom är en situation som uppstår väldigt ofta.

Själv anser jag att det inte gör något.
Kärleken är det viktiga...
eller...?

What seems like the right thing to do
could also be the hardest thing
you have ever done in your life...

Jus nu är det precis så det känns.
Hur vet man när det är dags att släppa taget om en person?
För en person som mig själv...
en sådan som tänker mer på alla andra än mig själv
så vet jag att det inte kommer att gynna mig själv överhuvudtaget.
Det kommer snarare att göra så ont
att jag inte vet om jag orkar så mycket mer.
Men jag är inte det viktiga i denna situationen.
Det är den personen som jag förmodligen måste släppa
för att dennes liv ska fungera och att denne ska finna lycka.
För som det är nu så blir det bara "kattbajs"
och missförstånd hela tiden.

Tanken är inte att man ska såra varandra eller försvåra.
Visst går vänskap upp och ner.
Men det ska liksom vara på samma villkor
och det är något som inte fungerar just nu.
Och jag vet inte om det kommer att fungera.
Jag vill tro det.
Men ibland så måste man veta när man ska dra en gräns.
Eller ett avslut.
Eller att fortsätta kämpa.

Kanske har jag bara mycket motgångar just nu och är extra känslig.
Det kan ju vara så
att jag bara behöver extra mycket vänskap just nu, eller hur?

Vad är det som säger vad som är rätt och fel?
Och hur ska man kunna ta ett beslut som för sååå ont?

Jag önskar att jag kunde vara mer ego....åtminstone i bland...

Hahahaha...jag känner mig själv alltför väl.
Visst blev det tårar när det blev ett lyckligt slut.
Jag är en sådan sucker för lycka alltså...

Men om man gråter för andras lycka
så måste det väl betyda att hoppet fortfarande lever, eller?

Jag har i dag fått reda på lite hur människor
 ser på mig efter att gick in i väggen.
Det var skönt att höra det
samtidigt som det visar hur samhället fungerar.

Jag ses som en tjej som har väldigt mycket problem
och ingen vill träffa någon med (synligt)bagage.
Frågan som jag då ställer mig då är det bättre att träffa någon
och sedan kryper det fram saker mest hela tiden
som är klassade som "problem"  eller är det bättre att veta från början....
veta att det kan bara bli bättre
 och att inget av det som är något "problem" är ens fel.
Vore det inte lättare att dejta en person som är öppen och ärlig??
Och vem avgör vad som klassas som ett "problem"?

Tror ni på fullaste allvar att det i dag
finns någon som inte har något "problem"???
Jag är kanske negativ men så många människor som jag har kontakt med dagligen
så vet jag också att det finns mängder av saker som kan störa/förstöra ens liv.
En del mindre än andra men det beror ju helt på sig själv som person.
Vad som kan vara litet för en människa
kan vara stoooort för en annan.
Vi är ju olika.
Och tur är väl det.

Men jag kan tycka att det anses lite orättvist
att jag ses som ett "problem" som nästan ingen vill ta sig an.
Men jag vill inte att någon ska ta hand om mig.
Jag klarar mig själv och jag ska arbeta mig igenom mitt förflutna på egen hand
tillsammans med terapeut, familj och vänner.
Det har inget med eventuell dejt/partner att göra.
Om man träffat mig så självklart så pratar vi möjligtvis om förflutet
men man ska väl kunna prata om allt om det ska bli en framtid??

Vet inte om jag fick fram det jag egentligen skulle skriva om.
Men jag tycker bara att det är tråkigt att det är så folk ser mig.
Och det är ju inte konstigt att jag inte träffat någon.
För vem vill ha en tjej som har "problem"?

Ja jag vet att det finns några få exemplar där ute
men hur i helskotta ska man våga tro på dem
när andra i dess närhet inte talar så supergott om en...
Livet är alldeles för invecklat för att levas fullt ut...
men jag vill inte leva om jag inte kan göra det till fullo heller...
jädra knivig sits det...

Måste fortsätta fundera lite...

Vad trött jag är på en del männsikor.
De hittar bara på saker för att skona sitt eget skinn.
De hittar på saker bara för att må bättre själva.

Riktigt dåligt.
Tragiskt.

Jag har gjort ett grovt vänskapsfel mot en person på sistone
men det rättfärdigar inte att andra människor
ska hitta på annat skitsnack
som det absolut inte finns en gnutta sanning bakom.

Bara ge er och ta hand om er själv i stället.
Att snacka skit och sedan inte kunna stå för det
är en enormt stor brist på respekt.
Jag har tappat respekten för ett stort antal människor
sedan en månad tillbaka
och jag tror inte att jag kommer göra ett försök till att tro dem igen.
De har svikit mig och gått bakom min rygg.
Men jag kommer inte låta er komma mig inpå livet mer.
Jag klarar mig med de som jag litar på.
Hädanefter blir det servisleendet
mot de som jag vet inte är något som jag vill ha med och göra.
De hade sin chans
och jag har nu insett att de lever på att vara en parasit.
Det äter av ens energi
och låtsas att vara ens vänner
men i verkligheten har de inga vänner.

De är ensamma och sorgliga.

Vad ska man säga.
Man gör misstag här i livet.
Vissa betydligt större/allvarligare än andra.
Den här gången en allvarlig en men jag har även fått en del bevisat.
Men ja jag har klantat mig stort och svikit en vän.
Inget jag är stolt över någonstans.
Jag har sagt förlåt och nu får vi se hur allt ter sig...

Men jag är mänsklig och vi kan alla göra fel.

Suddenly I see....

Jag mår inge vidare om jag ska vara ärlig.
Mycket känslor i omlopp nu och jag är så förvirrad.
Förstår inte varför det kommer här och nu...

Hur ska man göra för att gå vidare?
Är det bara och köra för fullt eller ska man stanna upp mellan varven och känna efter.
Jag tror nämligen att det är det jag gjort och det får mig att må så här dåligt.
Jag sitter till och med och gråter just nu...så onödigt men känslorna är i uppror och detta som jag behöver prata om med någon går inte för tillfället då tjejerna är ute på annat. Den ena har fullt upp med skola och den andra är på jobbet så jag får brottas med detta på egen hand.
Behöver verkligen prata av mig lite med någon nära...

Men måste rycka mig i kragen nu då det kommer besök hit i kväll.
Ska kolla film och ta det så lugnt jag bara kan
samtidigt som jag har tvättstuga...

Jag är så jävla less på att vara nummer två.
Kan jag någon gång få vara nummer ett?
En endaste gång...please...

Finns det någon som tycker om mig?

I want to know what love is....

Så här är det.
Jag tycker om mina vänner.
Otroligt mycket.

Och som jag skrivit så många gånger tidigare
så är vänskap en balans mellan att ge och ta.
Det betyder att man måste ta vara på varandra.
Hjälpa varandra och stötta varandra.
Och det ska vara på lika villkor.

Dessvärre har jag en vän som för andra gången
visat att vänskapen är på dennes villkor.
Jag förtjänar mer än så
när jag gjort allt i min makt för att denne ska må bättre
och finna den lyckan som eftersträvas.
Jag kan inte bära denne men jag kan finnas i vått och torrt....
dock är det otroligt sorgligt att det nu visat sig bara komma från en sida.
Min sida.

Jag trodde att vi hade en vänskap på lika villkor
sedan sist som jag blev lämnad
men min optimism var på tok för stor.
Tråkigt att inse men på något sätt otroligt skönt att inse
att det inte är jag som tar människor i min omgivning för givet...

Självklart kommer jag sakna denne människan som är underbar
men jag tänker gå vidare och väljer att umgås med människor
som tycker om mig och respekterar mig!!!!

Ville bara klargöra det att även om man saknar någon
 så kanske det bästa är att gå vidare när man bara blir uttnyttjad.
Alla förtjänar bättre vänskap än så...
Så stå på er även om det gör ont i hjärtat...
för det finns riktiga vänner där ute och de finns där för DIG!!!

Vad är den perfekta pojkvännen?
Är det en kille som är otrogen, duschar en gång i veckan, flottigt hår, högljudd och lite bättre än alla andra? Som aldrig rakar pungen eller rapar högt och ljudligt vid en familjemiddag? Som lämnar disken kvar på bordet när måltiden är avslutad och tar för givet att tvätten på egen hand kan ta sig till tvättkorgen, bli ren och sedan åter hänga i garderoben nystrykt och redo för användning? En kille som anser att det är snyggt med ölmagen och svullar pizza sex dagar i veckan för att den sjunde dagen dricka öl opch käka planka på lokala haket.



Och den perfekta flickvännen då?
Ja men det är ju hon som alltid är fräsch från det att hon slår upp ögonen på morgonkvisten, som liksom har maken lagd och munnen fri från dålig morgonandedräkt. Som aldrig behöver raka ben eller bikinilinje för det är alltid slätt och alldeles babylent. Fritt från celluliter och med perfekta boobisar.
Hmm...ja vad ska man säga, inte rapa och inte bajsa. Självklart så ska man vara som jag var tidigare...jag sa aldrig nej och hade ett leende på läpparna och sade inte emot...hehe...städade och tvättade  för det var ju liksom tjejens lott.




Heidi Klum?

Killar ska alltså vara lite äckliga och nasty
och tjejen ska vara fin och perfekt...vilken kombo!!!!

Hahaha...
Ni hör ju...jag kommer att bli singel en lång tid framöver.

Ane Brun- True colours.

Sorgligt.
Vackert.

Jag blir fan knäpp på karlar.
De är fullständigt hopplösa och pratar i gåtor.
Tror jag ska skita i dem totalt.
De är som gåtor som aldrig kommer att lösas.
Och antar att det så kommer att förbli.


Just shoot me, please.