Frökenfräkenshörn

Jag somnade med ett leende på läpparna i natt.
Fick ett par trevliga mess som var oerhört upplyftande.
Bakgrunden till dem vet jag inte...

Hoppet kanske trots allt gror inombords.
Vi får se, tiden får utvisa.

Jag har nu kollat på Bonde söker fru
och kan inte mer än le åt kärleken som frodas.
Kolla bara in Thilde och Stefan.
Stefan flyttade aldrig ens ut från gården
utan har bott kvar sedan inspelningarna ägde rum under sommaren.
Så jäklarns rätt det kan bli när amors pilar träffar!!!
De är så sööööta!!!

Jag vill med.
Vad ska man göra för att ha den underbara turen
att bli träffad av pilarna och bli så där galet kär
att man tappar all sans...
man liksom släpper alla hämningar
och låter sig svepas in i en värld
som man i bland måste nypa sig i armen
för att inse att det inte är en dröm.

Äkta kärlek<3
Ja, tack!

Jag kollar på Carrie och kompani i säsong 2.
Diskussionen är nummer två.
När ska man göra nummer två
hos en ny kille eller någon man dejtar?
Det finns väl inget bra tillfälle men ska man liksom be killen
höja volymen på teven för att man har sitt mission?
Men då förstår de ju att man ska göra DET.
Och om man bara ska göra det är man ju rädd att det ska höras.
Finns det bra tillfällen eller ska man bara tacka för sig
och knata hem för att utföra det man behöver...
Egentligen är det naturligt
och en sak som man kanske inte ska behöva fundera över.
Ändå kan det bli så känsligt.

Dock är det något som jag vet att många tjejer
har problem att klara av innan det utvecklats till ett tryggt förhållande.
Innan det har gjort det så är nervositeten enormt stor.
För vad?
Och nu är det inte bara så att vi tjejer är larviga
för jag vet att det finns killar
som hävdar att tjejer inte gör nummer två.
Vi är väl inte äckliga för att kroppen fungerar? 
För deras skull så hoppas jag att de förstår
att det inte är sant men man vet ju aldrig.
Haha...

Hur kan det komma sig att vi människor format det så
att vi anser att det är okej att killar
rapar, fiser och gör nummer två?
Medans tjejerna ska vara fina, snygga, sexiga och villiga.
Vi får liksom inte göra de där sakerna
som killarna gör automatiskt för då är vi äckliga...
Hur kan det ha blivit så snett?
Jag har en vän och vi kan ha raptävlingar tillsammans.
Och inte skäms vi för det,
det enda som händer är att vi får oss en massa goda skratt.
Ni får tycka att jag är äcklig som gör sådant
men jag försöker att inte göra för stor sak av det hela.
Men när det kommer till att dejta någon
så blir det genast lite känsligare.
Jag vet inte vad det är som gör det
men jag tror att den där känslan av att vara perfekt
som man fått inpräntad av allt och alla som inbringar känslan
av att det är något som inte får hända.
Om man fiser av misstag har man blivit för
avslappnad i förhållandet och bryr man sig inte längre?
Det blir liksom pinsamt de fasansfulla gånger det hänt.

Så detta har jag konstaterat:
Så man bör aldrig bli nödig med nummer två med en ny kille.
Man bör inte rapa.
Man bör inte fisa.

Det är hårt att vara tjej på 2000-talet.

Huvva....jag tror inte att jag kommer lyckas träffa någon på lång tid.
Men när jag gör det så är det förmodligen med någon
som kan ha överseende med att jag är mänsklig.

Can a relationship bring you back to life?

Is cheating like the proverbial tree in the forest-
it doesn´t exist if there´s no one around to catch you?

Men cheat for the very same reason dog licks their balls- they can!!

Vad definierar otrohet?
Vad är det som säger att man blir lycklig
av att vara tillsammans med någon?
Måste man inte vara lycklig med sig själv
innan man kan bli det tillsammans med någon?

Jag har själv varit med om det...
jag trodde att jag var lycklig
men det visade sig sen att det var min tro om lycka.
I ett förhållande ska man respektera varandra
och dela glädje och sorg.
I mitt var det kontrollerandet som tog överhanden.
Och jag vet i dag att jag inte är ensam om att ha det så eller ha upplevt det.
Men vad är det som gör att vi tjejer accepterar det?
För innerst inne vill väl alla stå på egna ben
men man kanske inte vågar på grund av olika orsaker.
Och finns väl inget lättare än att lämpa över det på sin partner
och vissa accepterar den uppgiften med glädje
för att de får kontroll över sin respektive medans de övriga protesterar
vilket jag anser är det bästa.
För då tvingas man ta tag i sig själv.

Jag har upplevt båda situationerna.
Och i rättt ordning.
Tack och lov.

Jag tycker att om det finns någon
som känner att deras förhållande är kontrollerande så ta tag i det!!!
Tänk igenom det och överväg det rätta!!

Och till otrohetsbiten?
Är det 2000-talets nya nisch att alla kan vara otrogna?
Är det liksom okej så länge ingen kommer på en?
Jag tycker det är så tråkigt att man får höra om par
som separerar till höger och vänster på grund av
att de inte kunnat hålla sina fingrar i styr.
Och hur ska man kunna lita på någon
när man väl ska börja dejta och det eventuellt blir lite mera allvar?
Självklart är ju det en del av et hela...
men det känns som att med dagens oseriösa samhälle
så blir det liksom svårare och svårare...ingen vill ju bli krossad.
Fast att gå in i ett förhållande är ju detsamma som att ge sig ut på hal is...

Men vad krävs för att man ska ha varit otrogen?
Vart går gränsen?
Vad vill man ha för bevis som respektive till den som gör något?
Muntligt erkännande, bilder?
Detta kan jag grubbla på i oändlighet
men jag vet så mycket som så att det finns nog alldeles för många svar
för att jag ska komma på det under min livstid.
Så under tiden gör jag mitt bästa och hoppas på att människor
åter börjar uppskatta trohet i det verkliga livet
och inte som något de bara säger för att det ska låta bra.

Vad är vänskap?
Att man ställer upp och finns där?
Att man är ärlig och sann?
Att man hyser tillit till varandra?
Att man visar att man finns där oavsett?

Vänskap är ett ansvar
inte en möjlighet.

Du vet inte vem som är din vän
förrän du behöver henne.

Vänner talar med dig
när ingen annan vill veta av dig.

Till en vän ska man komma bjuden i medgång
och objuden i motgång.

Vem som helst kan ge dig ett gott råd
men en sann vän ger dig en hjälpande hand.



A real friend is hard to find,
difficult to leave
and impossible to forget <3

Nyfikenheten i denna hålan är ju så sjukt stor
så man vet inte vart man ska vända sig.
Varför är det så intressant att gotta sig i andras olycka?
Finns det någon vänlig själ som kan förklara det för mig?
Jag menar...man ska väl inte glädjas åt att andra mår dåligt?

Om det är så....då är det riktigt hemskt.
Fruktansvärt.

När jag själv hör om personer som mår dåligt
eller har trubbel så tar jag åt mig och tänker på dem...
hoppas att det för deras skull ska bli bättre.
Även om jag inte känner dem så skänker jag dem en tanke och hoppas.
Är det bara jag som fungerar så?

Så många gånger får jag höra när jag är ut att folk är så trötta på allt skitsnack....
men ändå så bidrar ni med det...dubbelmoral???

Men jag vill bara säga till Er därute och framförallt till Er här i Leksand
att Ni är fruktansvärt patetiska som snackar skit
i stället för att sköta Er själva!!!
Om man mår dåligt så har man nog med det...
man behöver inte erat jävla tissel och tassel.
Och är det något ni funderar på...
så säg det till personen i fråga i stället för att sprida saken vidare...

Behandla andra...som ni själva vill bli behandlade!!!

I have the stuff that you want i am the thing that you need!!

Denna timmen gick sjukt fort.
Han knappt med vad som hände i dagens avsnitt av Desperata.

Har så mycket funderingar som snurrar i mitt huvud.
Blir inte klok.
Jag vill inte tänka mer...
vill liksom att det ska lugna sig lite
så man kan få lite ro i kroppen.
Men det kanske är för mycket att begära.
Livet är ju trots allt i totalt kaos nu.

Jag funderar lite på om det här med bekräftelse.
Alltså alla vill ju ha någon form av bekräftelse
och det vore väl lite konstigt annars.
Dock undrar jag liksom när det blir desperat?
Jag vet människor som gör allt för att få någon form av komplimang.
De kan vara att de ger sin kropp till killar
för att de ska ha en sexuell stund
och då får sin bekräftelse att de duger.
Men när har de gått för långt?
 Ingen vill väl klassas som en stads madrass?
Det kan inte vara bra för någons självkänsla
att killar tittar på en av en endaste anledning?
 De vet att de kan få sex om det brister på annat håll...
Det är tragiskt att det kan vara så illa
men jag vet att det finns många trasig människor som gör så.
Det är självklart upp till var och en att välja den vägen
men skadar det inte mer än det hjälper?

Jag  är en person som behöver bekräftelse.
Häromdagen så lämnade jag min säkraste källa till uppmuntring.
Det känns inombords men jag hoppas att det i längden
ska komma någon som ser mig och bara mig.
Någon ska det väl finnas som kan ge mig en komplimang?
Precis som jag kan ge till de jag känner och även till människor jag inte känner.

En komplimang till människan kan glädja dennes dag.
Det kan lyfta en person som är ledsen.

Något så litet som att en okänd människa vågar säga vad de tycker
och inte bara håller det för sig självt...
Kom i håg det nästa gång ni möter någon på stan
som har snygga stövlar eller fin frisyr...
eller rent av om ni ser en tjej/kille som ser bra ut.
Kanske någon bemöter er på ett trevligt sätt på cafeet...
säg det.
det behöver inte bara vara ytliga saker... 
Möt dem och säg det till dem!!!
Jag kan garantera att de kommer att bli glada
och gå därifrån med ett leende.
Så enkelt och så gott för din egen själ!!

(Just nu är jag i en period där jag tror att ingen tycker om mig.
Det vill säga ingen kille och ingen tjej.
Jag är inte god nog, jag är inte snäll nog,
jag är inte fin nog, jag är inte sexig nog,
jag är inte smal nog, jag är inte bra helt enkelt....
Men det vänder.
Det gör det väl alltid?).

Tänkte försöka däcka nu och vakna till
en ny sprudlande dag fylld av energi och livslust.
Är inte det en briljant plan??

Nu är denna filmen avslutad.
Bra.
Tror det var tvåan jag såg nu.
Jag vet inte men nu är det bara en kvar i af.

Lyssnar på Melissa Horn.
Min favorit förutom Lasse och Coldplay.
Hennes musik får mig att tänka och inse vad jag har.
Sjunger bara med...

Njuter.

Försöker spela en riktig vän.
Eller jag spelar nog inte.
Jag är en vän men jag är en vän som gråter
för att hon gör illa sig själv för att göra vännen lycklig.
Men mitt stenhjärta repar sig alltid
och kommer så att göra även denna gången.
Hoppas bara inte att jag blir ensam för resten av mitt liv.
Men så illa ska det väl inte vara ändå.
Tror jag ska finna någon.

Och när alla nyfikna själar läser detta så kanske en del gottar sig
medans andra kanske känner igen sig.
Kärleken är tuff.
Denna sommaren har varit otroligt mycket upp och ner.
En del val har varit bättre och vissa lite sämre.
Man lär sig något av allt.
I bland vill jag backa tiden men om jag gör det
så skulle jag inte ha så mycket erfarenheter.
I dag tog jag ett beslut.
Jag är stolt samtidigt som det gör ont.
Men smärtan går över.
Så här är det.
Jag är en människa som vill leva med någon.
Men jag behöver inte denna någon här och nu.
Allt har en mening och jag tar var dag som den kommer.
Jag är inte desperat och jag väntar tills den "rätta" dyker upp.
Fram tills dess så lever jag.
Lever mitt liv.

Tänk om man kunde backa tiden lite...vad saker man skulle ändrat på...
Men i stället blundade jag/vi...

Ungefär så känner jag för en människa i dag.
Fast ändå så älskar jag denne alladeles för mycket.
Dock är ju inte det någon nyhet för det kommer jag alltid att göra.

Känner ändå så här.
Varför vet jag inte...men tror någonstans att det är lite bra också.

Sov gott, kramar

Jag har överlevt ännu en dag...

Kul att man är så uppskattad.
Känns verkligen som en supersöndag.
Tänk att man kan bli kastad på soptippen av alla på en och samma dag.
Ingen vill veta av mig.
Underbart.

Hur ska jag göra?
Gå och dö?
Kanske bästa alternativet men jag har ju två underbara att leva för.
Fyyyy fan vad det är roligt att vara genomskinlig och oönskad.
Ni som inte testat det...
gör det någon gång och känn efter hur det känns...
jag kan bara säga att det är en grym känsla mot den som blir utsatt
och kom i håg att behandla andra som ni själva vill bli behandlade.

Hmmm...en supersöt tjej ska på Bygatan i kväll..
Funderar på om jag inte ska ta och hänga med men är lite orolig för att en människa som jag inte orkar träffa  ska dit...vi hade lite prat i går kväll och det gjorde ont när vi skiljdes men jag har nog valt. Jag tror jag vet vad som är bäst. Eller vem vet det egentligen men man kan ju alltid önska att man visste...dock kan man ju inte gå och hoppas hela sitt liv. För då lever man ju inte sitt eget liv i väntan på någon annan. Och det är inte likt mig. Jag vill ju leva livet till fullo....

Saknar Mia och Malin...
skulle vilja få prata lite med de som jag litar på...

Fick precis reda på en sak
som får mig att känna mig än mer mogen i mitt beslut.
Snacka om att äta kakan men samtidigt göra allt för att ha den kvar...
Fungerar inte i längden...sorry vännen!!!

Usch nu kommer ångesten igen...
den kryper upp genom bröstet till halsen och gör mig illamående...

Jag gick i någon form av lyckorus innan
men efter telefonsamtalet nu så sjönk det undan riktigt ordentligt.

I´m not good enough.
It´s as simple as that...

Jag undrar om det finns den där rätta.
Alltså i natt så fick jag höra att jag hade en
som jag passade så sjukt bra ihop med
och att vi borde vara tillsammans.
Men om det inte är så då...
vad är det som gör att man matchar varandra?
Alltså om jag tycker om någon
men den tycker inte om mig tillbaka eller vice versa?

Jag blir galen på alla frågor som uppkom efter den kommentaren.
För det är kanske precis så jag trodde att det var
men jag vet inte om jag kanske har fel.
Hur ska man veta någonting i denna komplicerade värld?

Jag är mer förvirrad än någonsin och vet att kärlek
kan både hjälpa och stjälpa en,
göra en till den lyckligaste i världen eller den olyckligaste...
kärleken ger antingen ett helt hjärta eller ett krossat hjärta.
Inget mellanting.

Skulle vilja ha lite medvind.
Börjar bli drygt at kämpa emot nu....

Vem är Mr Right för mig?
Finns han?

Vad ska jag säga.
Kvällen är spolierad.
Jag som sett framemot den så sjuuukt mycket.
Men någon har sårat mig så djupt att jag numera
inte finner någon anledning till att bo kvar i Leksand.
Tänk att jag hade så fel.
Vad blind man kan vara.
Men bättre att veta i af.

Tack för att du...ja just du förstörde min utekväll.
Och inte bara min utekväll....mina känslor, min helg, mitt hjärta.

Nu ska tårarna få rinna och hjärtat blöda...

Alltså jag vet inte om jag kommer att klassas som en idiot nu.
Men jag sitter och kollar in teve tre.
Just nu visas ett extra insatt avsnitt med Hollywoodfruarna.
Och jag kan inte annat säga än att jag håller med
Anna Anka en hel del om det hon sagt hittills i dagens program.

Hon menar på att när man träffar en man så är det alltid viktigt
att göra allt det där extra.
Känna sig snygg, klä sig i snygga kläder,
sminka sig...raka benen...ja allt det där som man efter en tid
kanske gör mer sällan.
Men varför slutar man med det?
Varför blir man så bekväm?
Visst förhoppningsvis så är väl killen du träffar kär i hela dig...
både in och utsidan men hallå...
det var ändå hela paketet som han ville ha från början.
Både ditt hjärta, hjärna och utsida.

Vad är det som säger att han kommer stanna för alltid
om du inte gör de där extra hela tiden?
(Och nej jag förespråkar inte otrohet).
Det som du tyckte var viktigt i början.
Tro tusan att gräset kan vara grönare på andra sidan
om personen man lever med inte bryr sig om varken sig själv eller dig...
Och nu menar jag inte att det bara är kvinnans last,
det är lika för båda parter.
Man ska väl vårda det lika, eller hur?

Nej en sak är säker...
jag har själv spolierat ett förhållande för att jag blev trött av för mycket arbete och därefter sjuk
och inte orkade ta hand om mig själv även om jag ville.
Men jag har lärt mig en känslosam läxa och
jag kan garantera att jag kommer inte att göra om det misstaget.
Man lär sig...men det kan kosta en hel del..

Jag kommer hädanefter om jag träffar någon göra allt lika hela tiden.
Inte ändra på något för att det blivit seriöst
eller att det gått lång tid.
Kärleken ska vårdas.
Och självklart ska man kunna gå i myskläder...
det är inte det jag menar...
men kanske inte varje kväll...eller med en extra twist?
Det är upp till var och en men jag vet hur jag kommer att göra i af.

Om fler vårdade kärleken så skulle färre skilsmässor/uppbrott ske...
tror åtminstone jag.

Nej...Anna Anka och jag har visst en del lika åsikter.
Hon e inte så dum trots allt.