Frökenfräkenshörn

Det känns inombords.
Jag vill inte riktigt erkänna det för mig själv för om jag gör det så blir det ju verklighet. Och det är inte alltid som man känner sig redo eller mogen att möta verkligheten. Framtiden känns så fantastisk på alla sätt och vis men jag har en ganska stor sten som har fastnat i maskineriet och gör att det inte arbetar så som det ska.
Men jag kämpar på och tar dagarna som de kommer.
Det är otroligt skönt och veta att jag inte är ensam
och det har jag fått bekräftat från mina närmaste i dag.
Det värmer ska ni veta
och även om jag helst av allt bara vill gråta
så ler jag när jag tänker på Er.

Fredagen kommer att bli en enormt tuff dag
men jag vet att jag klarar det.
Grät en (stor)skvätt i dag när jag abetade,
enbart för att verkligheten smög ikapp mig.
Men jag tror att det är okej att vara svag mellan varven.
Eller så hoppas jag åtminstone att det är.

Mycket klarar jag på egen hand
och jag ska klara detta också
men det är skönt och veta att det finns så underbara människor i närheten.
Människor som älskar mig för den jag är
och låter mig vara jag.

Nu skriver jag ner vad jag tänker på för stunden.
Måste tömma mitt inre på lite känslor och då jag har lite svårt för att prata om detta så skriver jag det här. På det ställe där människor kan läsa det och dra sina egna slutsatser utan att fråga mer. För i bland så måste jag få ventilera lite och nu är jag inne i en sådan period.
Ska dock försöka skärpa mig och prata mer med mina nära och kära.

Nu ger jag upp för i dag.
Sov gott, kramar