Frökenfräkenshörn

Kallt som tusan ute.
Och vi som ska till stallet tidigt i morgon.
Burr...
Men mysigt att få träffa skruttan.
Älskade Alice som snart är 20 år och
har funnits i mitt liv sedan hon var 3 år.
Vi har tillbringat många härliga år tillsammans och
hon är den enda som inte lämnat mig.

Ska försöka sova lite i natt.
Två nätter utan sömn nu och ingen mat på nästan tre dygn.
Åt lite med mamma i dag...mer eller mindre under tvång men antar att det var bra för mig.
Jag vet innerst inne att mat behövs trots sorg men det går liksom inte att äta.
Smakar inte bra och lusten att äta finns inte.
Det kommer ju tillbaka så småningom...tror jag.

Nu kommer jag ha en tuff period framför mig.
Men jag ska försöka att härda ut den.
Frågan är om det finns någon styrka kvar i mig som gör att jag kan hålla mig levande.
Innan medicineringen hade jag svårt att hålla huvudet ovanför vatten och har precis lyckats klara av det och så kommer detta enorma bakslaget från den jag älskar mest av allt i hela världen. Men sånt är livet. Och förhoppningsvis så lär jag mig något av detta. Lite klyschigt men hoppas det är sanningen.

I morgon ska jag tillbaka till smärtan.
Kan inte fly.
Det är mitt hem.

Ska försöka att få mitt ansikte till normal form igen.
Just nu är jag så svullen att jag inte känner igen mig själv i spegeln.
Och uttorkad.
Kinderna salta av tårar.
I två dygn har jag fällt tårar och spelat stark om vartannat.
Tur att man är duktig på charader.

Hoppas allt är gott med er!
Tänker på er kan jag lova:-)
Kramar