Frökenfräkenshörn

I dag är en sådän där jobbig dag.
Saker händer som jag inte kan påverka.
Men jag gör mitt för att komma på rätt sida.

Dock är det inte det som berör mig.
Utan jag vaknade med en sådan där ensamhetskänsla som jag intevet var den kommer i från. Denbörjade komma krypandes i går när vi kikade in på Loungen en sväng. Vet inte varför och jag tror inte att det är mina tankar som bestämmer. Det liksom bara kommer.
En klump i bröstet som tynger något fruktansvärt och jag försöker le med leendet når inte ända till ögonen. Det stannar liksom halvvägs. Har underbara vänner och en sambo som är fantastisk men något tynger migoch jag vet inte vad.

Känner mig så fruktansvärt ensam.
Det gnager i bröstet och jag vill inget.
Har ingen lust för något.
Inte att äta, inte att göra mig i ordning.

Man kan säga att det enda jag gör. det gör jag för hundarna.
När gräset är klippt ska vi ut och gå.
Hela högen.
Tror vi ska korsa vägenoch gå längs med åkervägarna.
Ser så  mysigt ut och jag vet att det kommer uppskattas
av tokarna här vid mina fötter.

Förhoppningen är att min klump i bröstet ska lätta
men det får tiden utvisa.
Morgonenhar jag tillbringat i min ensamhet,
fällt ett antal tårar och försökt att förstå.
Frågor som jag inte har något bra svar på.
Frågor som jag vill ha svar på
och önskar att jag fick men inte tänker nämna här.

Men för att sammanfatta allt:

Vad är meningen med allt?