Frökenfräkenshörn

I dag har jag även varit på mitt samtal.
Vi pratade om mig, T och P.

Hade en enorm distans till T i dag och det kändes bra.
Kan nog bli en nära vänskap så småningom.
Och det skulle behövas.

När vi pratade om P så var det om att en del är gemensam.
En del är min och en del var hans.

Alltså att jag tillät honom att ta över min egen del så att jag tillslut inte hade något eget liv.
Jag levde i hans liv. Mitt liv existerade inte längre. Jag tillät honom men samtidigt så manipulerade han mig till att göra det. Så vi var två om det.

1.Det började med att han kom till stallet för att han tyckte att för mycket tid lade där. Han hälsade på sin kusin och i samma veva så ansåg han att jag kunde följa med honom hem.

2. Sedan ansåg han att jag inte skulle tillbringa för mycket tid med min närmaste vän Linda. Och defintivt inte umgås med någon annan. Hon var ok men bara så länge P fick bestämma tiden.

3. Inte göra saker på helgerna som inte innefattade honom. Helst skulle jag viga all min tid åt honom men stallet och hästarna skulle skötas så det fick han stå ut med, dock sa han i från när han tyckte att det tog för lång tid.

4. Han ville att jag skulle minska på umgänget med familjen.

Sedan har vi inte kommit längre i vårat prat om hans raffinerade sätt att överta mitt liv. Det ska vi fortsätta med nästa vecka men jag kan säga så mycket som att han trappade upp det hela och till slut så blev det slag och misshandel med ord. I dag kan jag sitta och fundera över hur han lyckades. Och det var ju så enkelt för honom...men han skötte det fruktansvärt snyggt. Han var skicklig. I dag kan jag se att han utsatte sin mamma för samma sak. Och jag följde hennes spår. Jag fogade mig efter honom och lydde. Tänk att då gillade jag inte hans mamma...i dag tycker jag snarare synd om henne. Hon är fast. Hennes son använder psykisk misshandel mot sin egen mor. Det är fruktansvärt. Och fadern är likadan som sonen. Sådan far, sådan son. 
Vad han gjorde var att vända allt till något positivt.
Att han ville ha mer tid tillsammans med mig. Han ville att vi skulle hitta på mer saker...och jag trodde att det var så...men egentligen ville han bara bryta ner mig och ha övertaget.

Jag blir så arg när jag skriver detta.
Vilken feg jävel han är. Och i mina ögon kommer han alltid att vara det.

Ganska invecklat att förklara om allt men mycket handlar om att jag ska/skulle ge upp saker, jag ska/skulle ställa upp på allt, jag ska fixa, jag ska/skulle finnas och allt som inte går rätt till är MITT FEL. Det kan aldrig vara någon annans fel...bara mitt fel.
Så levde jag ett bra tag och om jag inte gjorde allt rätt så var min rädsla att han skulle lämna mig.

Lite likadant har jag levt nu.
Ett invant beteende som jag nu håller på att bearbetar för att förhoppningsvis bli fri i från.
Den automatiska tanken att det är mitt fel kommer jag nog få brottas med länge men min förhoppning är att jag till slut ska kunna tänka logiskt och börja analysera om det inte kan vara andra som har en del med i sammanhanget.
När jag tänker tillbaka på veckan som gått så känner jag att jag varit hyfsat logisk. Jag har insett att detta bara inte handlar om mig, att allt inte är mitt fel.
Och det är en stor framgång.