Ok.

I dag har jag varit på min andra pratstund med enbart en pratare dvs. min behandling har startat.
I dag pratade vi återigen om vikten av att äta mat och sova. Det vet jag redan men ändå gör jag inte som jag vet att man ska göra. Kroppen och knoppen samarbetar inte vilket leder till att det blir konflikter inombords. Jag lyssnar inte till mina egna känslor. Och det är vad jag ska lära mig. Bland annat. Det är mycket som ska benas ut och det känns jobbigt. Jag vet inte hur jag ska lära mig att lyssna på mig själv. Känns som ett stort mysterium. Kluven. Rädd. Fundersam. Ja...mina tankar snurrar i ett enda virrvarr men min förhoppning är att någon gång i mitt liv ska jag lära mig att lyssna på mig själv. Inte låta andra människor styra mina tankar.
Mitt mål är att inte längre vara fröken DUKTIG! Det ska bli ett slut på det. Hur lång tid det tar vet jag inte men jag hoppas och tror att jag förr eller senare kommer att klara det. Med Görans hjälp så ska vi fixa det.
Och jag vet att T finns där för mig!
Jag älskar dig!!

Göran har även skickat ett svar på min remiss till min läkare och förklarat situationen så nu får vi se vad han säger vid nästa träff. Känner mig nervös då jag tycker att det är så obehagligt att gå till sjukhus och vårdcentraler. Sen incidenten på akuten som väldigt få vet om så känns det extra gruvsamt. Panikångest är inget jag önskar att någon ska behöva uppleva. Den gör mig till en människa som jag inte trodde att jag var. Jag trodde att jag var stark som stretade på med mitt liv och jobb i ur och skur. Jag kunde fixa allt som jag blev ombedd att göra, jag kunde jobba dygnet runt, jag kunde få en ko att dansa limbo inför gästerna, jag kunde klara mig utan mat dygnsvis...jag skulle ju bara fixa något annat först. Jag lekte någon sorts Gud.

I dag börjar mitt förnuft att säga mig att jag inte kan fortsätta på samma bana, jag är en människa.
 En människa med känslor, tankar, sinnen och behov.
Jag är uppbyggd av flera olika delar men min invanda livsstrategi gör att jag varit något som inte är jag, inte är Ulrika. Min livsstrategi är inte enbart mitt eget fel utan kommer även ifrån min omgivning. Jag har sugit åt mig av beröm om hur duktig jag är som oftast kommit då jag jobbat mycket eller gjort något utan att lyssna på min kropp. Men personen som ger berömmet tänker inte på att det kan ge en negativ effekt, de vill ju bara peppa.
Om jag varit sjuk har jag trots de gått till arbetet med feber och där fått höra hur duktig jag är vilket jag då kopplat ihop med att det är bra samt normalt. Att alla gör det.
Men samtidigt så tänker jag efter och då känns det som att andra människor lyssnar mer på sin egen komunikation, om kroppen säger till hjärnan att den är trött så lyssnar knoppen och handlar genom att man går och lägger sig för att sova gott och vakna pigg och utvilad. Eller om magen säger att den är hungrig så handlar hjärnan och ser till att det kommer mat med näring och energi och man lyssnar då till kroppen i stället för att motarbeta dessa signaler och göra tvärtom som jag nu gjort i så många år. Sedan långt tillbaka i skoltiden.

I dag känns de som att resan börjar på riktigt!
Kram



Jag ska ta mig ur detta som en stark och egen individ. Som den sanna Ulrika som är full av livsglädje, positiv och energisk.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0