Frökenfräkenshörn

Jag bröt ihop totalt i går kväll.
Det brast och jag orkade inte hålla ihop någonting.
Isolerade mig hemma med tvättstuga och ensamhet.
Eller det vara snarare den utlösande faktorn.

Jag önskar att gårdagen inte hänt men jag blev motiverad på ett nytt sätt.
Har som jag nämt tidigare svårt att prata om mig själv.
Spelar ingen roll om det är med min älskade, familj eller vänner.
Såååå många gånger har jag blivit sviken och det känns. Det gör att jag har ett skal av pansar runt mitt hjärta och inte släpper in någon. Och jag är hemskt ledsen om det är någon som känner sig stött av detta jag skriver men det är ingen som vet så mycket som just nu min kära sambo gör.
För i går skrev jag ner en hel del om mitt liv. En kortfattad version varför jag är där jag är i dag. Helt tom kände jag mig under tiden jag skrev och när jag sedan när det var klart så kom ångesten.
Nu hade jag ju fått ner det på pränt och någon skulle ta del av det. Läsa om mitt liv och med det fanns det en risk för att bli dömd. Även om jag visste att risken var liten men man kan aldrig vara helt säker. Det är ju en annans människa och tankar som tar del av mitt lilla liv.

Ingen människa vill gå med ett låst hjärta.
Och därför är jag glad att det blev en sådan kväll som det blev i går.
Det behövdes samtidigt som det är enormt tufft.

Men jag blev inte dömd.
Snarare berömd och med en stor kram kände jag mig lite lättare till sinnes.
Jag behövde den kramen efter att ha blottat mina känslor som jag gjorde. För lilla jag har ingen rätt att yttra mina känslor. Jag ska bara vara tyst och le. Eller så har jag levt tidigare men det var då. Nu har jag lagt detta i arkivet.

För som läget är nu så har jag världens mest omtänksamma
och underbara människa i mitt liv.
Om det är någon som ska lyckas låsa upp till mitt inre så är det min bästa vän.
Med det tålamodet och den viljan han har länkat med min vilja
så kommer vi att klara detta tillsammans.

För tillsammans är vi starka!!