Ett glas med en spricka....
Hur jag än vrider och vänder på allt så blir det bara knas.
Eller kaos inombords.
Just nu känner jag mig svagare än svagast....
som ett glas med en liten spricka i och med risk för att sprickan ska växa sig större
så är man försiktig och tvekar för det mesta.
Kan inte laga mat, tjock, inte tillräcklig för vännerna,
'kan inte säga nej, velar om framtiden, motionerar för lite,
hinner inte med familjen, gör inte tillräckligt bra i från mig på arbetet.
Vad jag än gör så blir det helt enkelt galet.
Och det är inte så jag vill ha det.
Min självkänsla är så otroligt skör
och minsta lilla stress kan sätta allt i gungning
och det är precis det som har hänt i dag.
Då jag inte har någon tro på mig själv så gör det att framtiden känns otroligt skrämmande och jag har ingen tro till att jag ska klara av ett nytt arbete. Trots att det är det jag helst av allt vill. Jag vill arbeta en heltid och känna att det är roligt att gå till arbetet. För det är så det ska vara. Och nu har jag diverse beslut att ta och det känns sådär. Vet inte om jag vet vad jag vill med mitt liv eller om jag är mogen att gå vidare.
Hur ska man veta?
Just nu sitter jag här på soffan
och känner mig tokledsen men inga tårar kommer
trots att jag önska att det gjorde det.
Skulle vilja lätta på trycket litegrann.
Bara lägga mig ner och inte behöva lyfta några fingrar
men så fungerar det ju inte.
Det är ingen som tar hand om mitt liv åt mig.
Ingen som går med hundarna, ordnar maten
eller städar så jag får helt enkelt fortsätta bita ihop
och hoppas på att jag klarar av allt hyfsat.
Tänkte ta och bära några kartonger åt Camilla nu,
sedan blir det promenad med hundarna och efter det matlagning.
Herrn önskade att få någon middag så jag fixar det i dag.
Jag som i helgen kände mig stark
och ganska oövervinnerlig har nu rasat ihop
som ett korthus som möter en vindpust.
Vill inte visa mig för omvärlden, måste jag möta den???
