Doctorsofficetoday...
Har varit hos läkaren i dag.
Ett möte avklarat och nu är det bara ett telefonmöte
samt ett terapisamtal kvar.
Det är en ännu tyngre dag i dag.
Mina känslor är i totalt haveri
och jag vet inte vad jag tycker eller tänker längre...
Har i af återigen fått prata med en ny läkare
om mitt mående och varför jag mår som jag mår.
Börjar bli enormt trött på att dra historien om och om igen.
Det liksom dras upp till ytan om och om igen...
skulle bara vilja låta det sjunka ner och få vila en stund.
Hur ska man kunna gå vidare om man hela tiden måste prata om det?
Eller är det så att man måste prata om det hela tiden
för att kunna gå vidare?
Är det så att när man råkat ut för något
som man själv inte har något att göra med
så kan man inte gräva ner det...
utan man måste dagligen påminnas om vad som hände.
Borde det inte vara de skyldiga
som ska plågas och våndas resten av sina liv?
Inte jag?
När man får dessa tankar så är det inte utan anledning
att man börjar fundera på om man själv inte hade skuld i det hela...
I vilket fall som helst har jag börjat med ny medicin
och den första tabletten ska tas i kväll.
Kollade in tabletterna precis
och trodde nog att det var någon form av skämt.
Men icke...de ska se ut så där.
Lila och ljusgröna kapslar som man bara tror finns på teve.
Men nu vet jag. De finns på riktigt.
Och jag har läst bipacksedeln
och blev lite rädder men jag ska försöka härda ut de tuffa veckorna som kommer.
Jag får alltid enorma reaktioner på mediciner
så denna gången är jag väl förberedd
och hoppas att jag ska klara mig något sånär.
Min chef är förvarnad om eventuell frånvaro
men jag ska kämpa på som förra gången.
Det som är annorlunda förutom nya medicinen är styrkan/dosen.
Nu är den dubbelt så hög som innan
och jag hoppas på resultat som är positvia framöver.
Vill bara inte bli beroende så att jag blir rädd för att sluta sen.
Men det får tiden utvisa.
Be back later...
