Sockervadd...

Nämde ju innan att min hjärna känns som sockervadd.
Och med det menar jag den där känslan av kladdigt socker
som bara blir till en klump om man kramar det. Så beter sig min hjärna...
som en tjock, kladdig klump.

Jag är förvirrad och osäker.
Min osäkerhet dödar mig snart och i bland är jag så självisk att P kan få slå ihjäl mig
om jag träffar någon för då behöver jag inte tänka på min kropp
och om jag kommer att finna någon som älskar mig för den jag är...
Varför har det blivit så att jag har denna osäkerheten?
Hur kan Anna sitta på fikan för en liten stund sedan och säga att jag inte alls e tjock?
Jag förstår inte...och varför förföljer mina anorektiska tankar mig?

Jag vill känna den där känslan av att vara en vacker ängel
som de säger att jag är...
Kan det vara så att vänskapen förblindar så de ser bara min insida?
De ser bara mina "fina" egenskaper och tänker inte på mina skavanker...

Är det så att jag blir lycklig om jag blir smal?
Eller blir jag kanske lyckligare om jag redan är lycklig?
Får jag mer killar/kärlek då?
Eller är det mitt ansikte det är fel på?
blir galen på alla mina frågor och förstår om man inte är så intresserad
av att läsa om mina problem...
men i min värld är ju alla andra perfekta och jag är missfostret...

Kommentarer
Postat av: Linda

Du är inte alls tjock, absolut inte.

Och jag tror inte dina vänner bara säger så för att vara snälla för du är verkligen inte tjock.

Sjävlklart kommer du hitta någon som gillar dig, det är jag helt säker på. Man kan inte hitta den rätte på en gång=)

Försök njut av singel livet nu=)

Sen är det inte bara du som är osäker, det kan jag lova dig, osäkra är vi nog alla mer eller mindre!

Kram/linda

2009-03-17 @ 17:18:51
URL: http://fargklickar.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0