Frökenfräkenshörn

Vilken j*vla dag...
Jag vet inte vart jag ska börja eller sluta.
Kommer inte få en blund i ögonen i natt.

Som min kära vän Lisa sa i går...att hennes liv kändes som en dokusåpa.
Kan inte mer än instämma.
Alltså inte om hennes liv.
Utan att det är så mitt liv känns också.

Och som Emma sa i dag: Varför kan inte ditt liv få gå uppåt för en gångs skull?
Varför ska det hela tiden komma besvikelser?
Vad har jag gjort för ont?

Kommer att våndas tills på måndag då jag vet hur min framtid ser ut.
Fram tills dess är den rätt så osäker.
Och det smärtar inombords.
Jag har ändå könt mig lycklig på sistone och så kommer detta ovanpå allt annat.
Som att jag inte har nog med att klara av en tung grej i mitt liv.
Nu fick jag en till.
SOm jag defintivt inte bett om.

Som jag skrev innan: Jag ger f*n upp.

Tack o lov har jag vänner.
Och dem vårdar jag ömt.
Hur skulle jag klara mig annars...
det är ju dom som får mig att andas...