Frökenfräkenshörn

Jag är rädd nu.
Känner ett sådant enormt tryck i bröstet.
Ungefär som innan när jag gick in i min deppression.
Vill inte göra det igen.
Vill må bra och leva livet.
Men det är många gamla tankar och minnen
som åter kommit upp till ytan
och jag vet inte hur jag ska hantera dem.

Jag har ju nämligen träffat en glädjekälla i mitt liv.
Och jag är livrädd för att tappa bort den
samtidigt som jag inte riktigt kan ta åt mig av all snällhet och ömhet.
Varför kan det inte bara gå helt och rätt håll?
Fast allt ont har väl något gott med sig? Eller?

Just nu visas Beyond borders på teve.
Tänkte gråta en skvätt innan jag kryper i säng.
Den filmen berör mig så innerligt
och jag kan inte säga hur ,många gånger jag sett den...
men det är många!!

Jag vill uppleva den kärleken.
Tycker faktiskt någonstans inom mig att jag faktiskt förtjänar det.
Så illa som människa är jag inte.
Ändå sitter jag och tvekar om jag har gjort fel i mitt liv
och de händelser som jag varit med om.
Var det mitt fel att de förgrep sig på mig?
Gjorde jag något som fick dem att tro att det var ok?
Vill inte behöva tacklas med dessa tankar nu när glädjen är i mitt liv...
Så snälla låt mig få vara i fred...för en liten stund...


"You never remember when you hear that click..."
Kärleken lever för alltid....och jag längtar tills den dagen
jag får höra "Jag älskar dig av en människa jag håller kär..."