T.

T sa något väldigt fint i dag.
Jag satt och läste lite av de större bloggarna nu på kvällen och
önskade mig ett lättare, lyckligare...ja, helt enkelt lite mer av deras glamourösa vardag.
Men så frågade T mig en sak.
-Tror du verkligen att deras dagar alltid är super duper underbara och fantastiska??
Och nej ska jag vara ärlig...det tror jag inte heller.

Och då sa han det att han tyckte att jag var stark person
 som vågar skriva precis som det är och inte håller igen på nästan något.
Det är ju faktiskt frivilligt att gå in och läsa.
Jag har valt att skriva om min utbrändhet, mina bra och dåliga sidor, 
min osäkerhet...om mitt liv helt enkelt.
Om några år när jag har kommit över dessa hinder så kan jag
 förhoppningsvis se tillbaka på denna tiden och
 tänka efter att jag lärde mig något av detta och
försöka att inte ramla tillbaka i samma sits igen.

Det är en sak som jag inte gått in på mer ingående och
 det är dessa övergrepp som jag varit med om.
Än har jag inte känt mig redo och
vet inte om jag någonsin kommer att bli det men
 i vilket fall som helst så kommer det att komma en kort,
 mycket kort sammanfattning om dessa händelser som skett.
Kanske inte så mycket för andras skull för det är inget som folk behöver veta
 men för min egen skull.
Jag vill ha de lite kort i skrift för att ha det.
Just nu när min hjärna är så utarbetad så glömmer jag saker och
 blir lätt förvirrad.
Det är inte så att jag inte vill glömma men jag tror att jag hellre minns och
kan hålla en bra distans till minnena.

Från och med att de hände så är det en del av mig och den jag har blivit.
Det är inget jag kan ändra på.

Men jag tycker om mig som jag är.
Och jag kommer aldrig att kunna förlåta de som gjort mig så illa men
det skulle vara skönt och veta att de har ett hjärta inombords och
lite vett att åtminstone be om ursäkt.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0