Inte konstigt...

Nej det är verkligen inte konstigt
att jag sätter mig i köket på kvällarna framför datorn.
Min T sitter ju bara framför sin fast i soffan.
Och suckar att allt är så tråkigt.
Vad ska hända då?

Jag ville hyra film men fick inget vidare gensvar tyvärr.
Nu ska jag göra lite mat åt gumman som sovit
sedan vi kom i från lägenheten.
Så vi ska knata en lite längre promenad
innan vi kryper i säng då vi inte hunnit med den i dag.
Vi kan behöva frisk luft båda två även om vi är trötta.

Jag blir lite irrietrad men
jag vet inte om jag har rätt att bli det.
Så därför säger jag inget till honom.
Jag håller tyst som med allt annat här i livet.

Förmodligen har jag någon form av trötthetssvacka.
Och det brukar gå över.
Men jag blir ändå lite deppig för att det kändes så bra på dagen.
Eller gjorde de det?
Jag kände mig ju olustig när han hjälpte mig bära möbler.
Som att jag besvärade honomn för att han inte kom i väg på fikan.
Men detta var ju inte min i dé från början även om jag är med på den nu.
Men i ett förhållande så hjälps man väl åt vid sådana här tillfällen?
Eller?
Är jag helt ute och cyklar?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0